När England firade öppnandet av den nya pendeltåglinjen Elizabeth Line i London tidigare i år låg mediebevakningens fokus främst på de tekniska utmaningarna med ett byggprojekt som har pågått i nästan två decennier. Men tåglinjen är inte bara en imponerande teknisk prestation – den markerar också ett viktigt ögonblick för engelska designers.

Samtliga stationer designades av företag med kontor i London. De fick i uppdrag att antingen bygga om befintliga historiska utrymmen eller tänka ut nya, spännande designer för staden. Stationerna på Elizabeth Line, som speglar såväl avancerad ingenjörskonst som design i världsklass, har hyllats av journalister, stilbildare och de över en miljon Londonbor som har åkt på linjen sedan den officiellt öppnade.

Built har pratat med Rob Naybour, VD för arkitektfirman Weston Williamson + Partners, om hans upplevelse av att skapa två av Elizabeth Lines mest karakteristiska stationer, och om utmaningarna och spänningsmomenten i det flera decennier långa projektet.

Två decennier av samarbete

Rob Naybour berättar att Weston Williamson + Partners påbörjade sitt arbete med Elizabeth Line 2006, då designprocessen inleddes. ”Vi började bygga 2009 och har hållit på ända sedan dess”, säger han.

Robs engagemang i att utveckla en mer holistisk strategi för att hantera de designmässiga och tekniska utmaningar som projektet innebar för hans team började redan tidigt i designprocessen. ”Vi sa till dem som jobbade med Paddington-stationen: ’Ni måste ha en övergripande plan, och ni måste få allt det här att fungera’”, säger Rob. Hans team hade ett nära samarbete med Crossrail om att utveckla en omfattande organisationsplan som kunde delas med alla designers, entreprenörer och kunder som var inblandade i byggprocessen.

OCKSÅ PÅ BUILT:

”Vi ville helt enkelt vara involverade i varje steg”, säger han. ”Det roliga är att jag och arkitekten på Crossrail faktiskt var de enda två personer som följde med hela vägen från början till slut. Under den första fasen av Paddington-stationen tror jag att vi hade något i stil med 26 fasade överlämningar, med olika stationsarrangemang. Och en av de större överlämningarna handlade om att ge stöd till OS i London, som inföll mitt i vårt byggprojekt och var den mest trafikerade perioden i Londons historia i fråga om att förflytta passagerare i tunnelbanan.”

Rob och hans medarbetare insåg att det skulle krävas samarbete på en aldrig tidigare skådad nivå för att lyckas med projektet. Därför valde man att skapa ett delat kontorsutrymme för att underlätta kommunikationen. ”Vi delade lokaler där alla stationsdesigners för hela linjen jobbade på samma kontor”, säger Rob. ”Jag tror att det bidrog till att åstadkomma något som faktiskt var ett riktigt snabbt projekt, med tanke på hur upphandlingar går till i det här landet. Jag tror inte att vi hade kunnat uppnå det utan att ha ett stort, delat kontor där alla stationsdesigners kunde samlas. Alla olika arkitekter och alla olika ingenjörer jobbade i sina egna team, men de delade kunskaper och idéer. Det var en ganska intressant process.”

En blandning av elegans och tillgänglighet

För Rob och hans team var det invecklade arbetet med att designa och bygga alltid inriktat på ett specifikt mål: att det skulle vara enkelt att ta sig fram och en bra upplevelse. ”Till syvende och sist handlar det man försöker uppnå om att få en komplicerad station att verka enkel för passagerarna”, säger Rob. ”Så man letar alltid efter en elegant lösning, vilket betyder att det finns ett intuitivt flöde. Man behöver inte så många skyltar eftersom det är uppenbart vart man ska gå. Man behöver en stor designvision som håller ihop hela paketet.”

Rob tror att den här typen av designvision är avgörande för att skapa en lyckad station. ”Utrymmet kommer att användas av många olika slags människor”, säger han. ”Så sent som igår gick jag runt med en organisation för funktionshindrade, och vår slutsats var att om utrymmet känns bra arkitektoniskt så känner folk sig tryggare. Om man gör rätt med utrymmet och atmosfären – akustiken, luftigheten, rätt material – så faller det andra på plats och byggnaden kan fungera för ett så brett spektrum av passagerare som möjligt.”

Hur uppnådde Rob Naybour och hans kollegor den här visionen?

”Den största förändringen på Paddington var att vi verkligen öppnade stationen för naturligt ljus och frisk luft”, säger han. ”Lustigt nog var det enklare att göra så ur ett tekniskt och funktionellt perspektiv när det gällde själva konstruktionen, och det sparade mycket pengar. Men det ger också en otroligt intuitiv resa, för när man kommer upp från perrongen kan man känna den friska luften, man kan känna doften av regn ganska ofta i London. Man promenerar mot ljuset och solen. Så det är en mycket mer påtaglig upplevelse.”

Ett mer holistiskt synsätt

Båda de stationer på Elizabeth Line som teamet från Weston Williamson + Partners arbetade med utgick från historiska byggnader som skulle byggas om. Därför kunde Robs team ta sig an projektet på ett unikt detaljerat sätt samtidigt som man tacklade utmaningarna med de befintliga utrymmena.

”Woolwich-stationen ligger i den gamla vapenfabriken i Woolwich. Där har man hållit på med att bygga gevär och bomber och andra vapen sedan 1600-talet”, säger Rob. ”Lokalerna byggs om till ett blandprojekt som omfattar ett museum, bostäder, konstutrymmen och nu också en station. Arbetet på Paddington omfattade förutom den nya stationen för Elizabeth Line också att bygga om en befintlig tunnelbanestation.”

För att kunna arbeta med Paddington-projektet måste Robs team se till att trafiken kunde fortsätta flöda genom den befintliga stationen. ”Vi var tvungna att upprätthålla fungerande perronger samtidigt som vi byggde ett däck över dem, och det här är inga rymliga stationer”, säger han. ”Det var viktigt att förstå vilken typ av pålkran vi kunde få plats med, vilket i sin tur avgjorde vilket strukturellt rutnät vi kunde använda, vilket påverkade hur vi kunde leda trapporna ner till perrongen.”

Även om platsernas komplexitet medförde utmaningar kändes det naturligt för Rob att arbeta med de befintliga byggnaderna i ett mer omfattande och storskaligt byggnadsutrymme. ”För oss handlar det nog alltid om ett helhetsperspektiv”, säger han. ”För det är så passagerarna ser det. Upplevelsen av en byggnad, i synnerhet av en transitstation, slutar inte vid utgången. Den ingår i upplevelsen av själva staden. Jag tror att ju mer man kan ta hänsyn till sådana aspekter, desto mer lyckat kommer projektet att bli.”

Rob tror att efter Elizabeth Line kommer den här heltäckande strategin för att designa kollektivtrafik att vara avgörande för att minska bilberoendet. ”Kollektivtrafiken misslyckas ofta när det bara är någon kilometern kvar”, säger han. ”Vi måste ställa frågor som: ’Hur är det att gå från stationen till slutmålet? Är det lätt att få tag i en taxi om man inte kan gå? Finns det skugga? Är det trångt? Är man skyddad från trafik?’”

”Alla sådana aspekter är vad som gör att det inte bara blir möjligt utan till och med trevligt för människor att resa kollektivt i vardagen”, fortsätter han. ”Och vi ser i allt högre utsträckning att städerna verkligen funderar över den biten på ett holistiskt sätt, vilket är en utmaning – men det är goda nyheter för designers och goda nyheter för passagerare.”