Brutalistisk arkitektur

Den brutalistiska arkitekturen har splittrat betraktarna sedan mitten av 1900-talet

De gigantiska, monolitiska byggnaderna angrips av kritikerna för att vara dystra och omänskliga medan passionerade anhängare menar att stilen är missförstådd
Share on facebook
Share on linkedin
Share on twitter
Share on email

Det finns en i varje stad.

Den där kolossen, som verkar vara stöpt ur ett enda stycke betong. Det kan vara ett rådhus, ett bibliotek eller en någon myndighets kontorsbyggnad – uppförd under vad som tycks ha varit ett anfall av arkitektonisk galenskap på 1950- eller 1960-talet.

Kritikerna har gärna velat likna de enorma betongklumparna vid bunkrar eller fängelser av sovjetisk snitt, och själva namnet på stilen – brutalism – känns passande eftersom det antyder en häpnadsväckande dyster och omänsklig inställning till design.

Men där många ser fula eller rent av hopplösa byggnader finns det en liten men passionerad grupp av anhängare som istället ser ikoniska byggnader som förtjänar en andra chans – och en stil som är tragiskt missförstådd.

Tack vare den här gruppen arkitekter, liksom en växande oro över miljöeffekterna av ett storskaligt rivnings- och ombyggnadsarbete, har en rad monumentala betongbyggnader från efterkrigstiden som en gång skulle förpassas till historiens soptunna fått nytt liv.

Enligt experterna kan detta i sin tur komma att utlösa en ny efterfrågan på murarentreprenörer och andra som kan arbeta med betong, medan städernas beslutsfattare rör sig bort från att riva de brutalistiska byggnaderna och istället försöker lösa utmaningarna med att renovera dem.

”Vi brukar ofta påminna folk om att de vackra viktorianska byggnaderna som vi älskar en gång betraktades som fruktansvärda. Många av dem revs, och vi skulle gärna vilja ha dem tillbaka”, säger Greg Galer, ordförande för Boston Preservation Alliance. Brutalistiska byggnader ”blir allt mer uppskattade, även om vi också ser många rivningsprojekt”.

Missförstådda och föraktade

De stora, brutalistiska betongbyggnaderna förblir impopulära hos stora delar av allmänheten. Den här avsmaken dök upp redan ganska snart efter att många av de här banbrytande byggnaderna hade rests vid 1900-talets mitt.

Men arkitekterna menar att allmänhetens ogillande av arkitektstilen åtminstone till viss del är baserad på ett fundamentalt missförstånd.

Ta bara namnet: brutalism.

Ordet härstammar inte från någon sorts totalitär, storebror-ser-dig-design, utan från den franska termen för råbetong: béton brut.

Beteckningen uppfanns av Le Corbusier, den berömde schweiziske arkitekten och stadsplaneraren, som beskrivning av hans arbete med armerad betong.

Och arkitekterna som ritade de här enorma betongbyggnaderna var allt annat än anti-demokratiska i sina motiv och sin drivkraft, säger Mark Pasnik, professor i arkitektur på Wentworth Institute of Technology och författare till Heroic: Concrete Architecture and the New Boston.

Ta bara Boston City Hall. Stadshuset byggdes 1968, och kan med sina nio praktfulla våningar av betong vara ett av de mest välkända exemplen på brutalism i USA, om inte i hela världen.


[RELATERAT: Bygga i Boston: trånga utrymmen, pyttesmå byggarbetsplatser och historisk hänsyn]


Men arkitekterna, Kallmann, McKinnell och Knowles, ville inte bara göra ett storartat intryck – de ville också skapa en myndighetsbyggnad som var inbjudande och öppen för allmänheten, som skulle kunna komma in i den på många olika sätt, berättar Mark.

”Alla de här byggnaderna designades under den era som kallas Great Society – det stora samhället”, säger han.

Trots det dröjde det bara några år efter brutalismens kulmen i slutet på 1960-talet innan allmänheten hade tröttnat på stilen.

Missuppfattningarna kring brutalismen förstärktes snart av det bristande underhållet av betongbyggnaderna. Medan år och så småningom decennier passerade började de förfalla, med söndervittrade fasader och lager av ingrodd smuts.

Vid mitten av 00-talet nådde det offentliga stödet för brutalistiska byggnader sin botten.

2005 valde tittarna på det brittiska tv-programmet Demolition ut ett dussin byggnader som de ansåg borde rivas, och flera av dessa var betongbyggnader från brutalismens storhetstid.

Ungefär vid samma tid, på andra sidan Atlanten i Boston, föreslog den framlidne borgmästaren Thomas M. Menino att man skulle sälja stadens brutalistiska ikon City Hall.

Man antog att en kommersiell utvecklare skulle komma att köpa den sedan länge hånade och allt mer förfallna betongkolossen och riva den för att ge plats åt en ny skyskrapa eller något annat kommersiellt projekt.

Räddad undan rivningskulan

Thomas M. Menino hade hoppats kunna använda pengarna från försäljningen av City Hall – och den värdefulla centrala tomten – till att bygga ett nytt, modernt kommunpalats (förmodligen med minimalt med betong) vid Bostons strandkant.

På vägen till rivningskalaset hände dock något lustigt.

Mark Pasnik och andra arkitekter trotsade allmänhetens förakt för de stora betongbyggnaderna och slog sig ihop för att försöka rädda och renovera Boston City Hall.

Boston City Hall
Boston City Hall

Marks bok Heroic växte fram ur det arbetet. I boken utforskade han Bostons relativt korta men händelserika förälskelse i betong, som gav upphov till City Hall och dussintals andra betongbyggnader i stadens centrum och ingick i ett större arbete med att återuppliva en historisk stad som hade stagnerat i årtionden.

Arkitekternas stora motstånd bidrog till att bromsa farten, och sedan kom lågkonjunkturen som tvingade stadsförvaltningen att lägga försäljningen av City Hall på hyllan på obestämd tid.

Marty Walsh, utsedd till arbetsmarknadsminister av Biden-administrationen, ersatte Thomas M. Menino som borgmästare 2014. Han gav sitt stöd till försäljningen under sin valkampanj, men bytte inriktning när han hade tillträtt. Den före detta byggarbetaren och fackföreningsledaren godkände stora renoveringar av City Hall och det vidsträckta och ganska nakna torget utanför.

Renoveringen blåste nytt liv i den mörka kolossen, som hade visat tecken på förfall efter att ha varit relativt försummad i åratal.

Ett kafé som serverar nicaraguanskt javakaffe flyttade in i Boston City Halls nu starkt upplysta lobby, medan stadsförvaltningen öppnade en andra huvudentré till byggnaden som hade varit stängd och i stort sett bortglömd i åratal.

”Jag ser City Hall i Boston som en föregångare för andra, liknande byggnader”, säger Mark Pasnik.

I landets andra ände, på University of Washingtons campus, demonstrerade samtidigt arkitekter och studenter för att rädda More Hall Annex – en före detta kärnreaktor som låg i en byggnad i brutalistisk stil från 1961.

Det fanns bara en enda våning ovan mark, inkapslad i betong, och stora fönster så att förbipasserande kunde titta ner i anläggningen. Detta var ett försök att visa upp hur säker kärnkraften var.



Anläggningen togs ur bruk 1988. Två årtionden senare utlöste universitetets planer på att riva den gamla reaktorn en en åtta år lång juridisk kamp, där en arkitektstudent ledde en framgångsrik kampanj för att få med byggnaden på kulturminneslistan National Register of Historic Places 2009.

Byggnaden revs till sist 2016, när University of Washington hade vunnit striden efter flera års tvister i de lokala domstolarna.

Dock fick miljöbevararna och byggnadens övriga anhängare – däribland den ursprungliga arkitekten – sista ordet då de höll en låtsasbegravning för den gamla reaktorbyggnaden.

”Det var som en konstig liten betongbyggnad och när man tittade in genom fönstren såg man rakt ner i djupet av den här grejen”, säger Alex Anderson, professor i arkitektur vid University of Washington. ”Det låg något lite mystiskt över att ha en kärnreaktor mitt på ett universitetscampus i en storstad.”

”Folk beklagar fortfarande den här förlusten”, säger han.

Även om kampanjen misslyckades signalerade reaktorbyggnaden i armerad betong ett växande intresse för arkitektur från den här perioden – ett intresse som enligt Alex Anderson nu sträcker sig bortom den akademiska världen.

Han pekar på Facebook-gruppen för brutalismfans, som har över 100 000 medlemmar. Mark Pasnik å sin sida säger att fler än 100 böcker har publicerats under de senaste 15 åren om den här arkitektoniska trenden.

”Jag tror att det har skett en stort skifte”, säger Mark. ”Allmänheten blir allt mer intresserad av byggnaderna.”

Tillbaka till framtiden

Arbetet med att riva de brutalistiska byggnaderna fortsätter utan pardon. I januari 2021 jämnade rivningsarbetare byggnaden Burroughs Wellcome i North Carolina, ritad av Paul Rudolph, med marken trots protester från arkitekter och andra fans.

Men det finns tecken på att såväl politiska som akademiska ledare har börjat tänka om kring rivningen av de här betongkolosserna och istället väljer att renovera eller bygga om.

Det skulle kunna medföra en större efterfrågan på entreprenörer som är redo att möta de många utmaningar som de här halvsekelgamla betongbyggnaderna medför, från att reparera sönderfallande fasader till att byta ut föråldrade värme- och kylsystem.

Harvard University i Cambridge hyrde in ett team av framstående arkitekter, däribland Bruner/Cott & Associates i Boston, för att bygga om flervåningshuset Holyoke Center från 1960-talet, som har döpts om till Smith Campus Center.

Arkitektteamet moderniserade den 33 000 kvadratmeter stora byggnaden, lade till mer glas på de nedre våningarna och reparerade fasaden med stor omsorg.

Man var då tvungen att slå med gummiklubba över hela fasaden, tum för tum, för att leta efter sprickor, samtidigt som man fick stå utanför med kikare och titta efter skador, berättar Bruner/Cotts chef Henry Moss.

Att hitta matchande betong att använda till reparationerna var också svårt, och man tog fram dussintals tänkbara alternativ innan man lyckades välja rätt, noterar Henry.

Man la till ett par glaspaviljonger och installerade matförsäljning och sittplatser längs en arkad som löper genom bottenvåningens mitt.

Att byta ut alla englasfönster, som var en betydande källa till värmeförlust, var ett helt projekt i sig. Man fick sätta upp byggställningar utmed fasaden och på ett ganska bullrigt sätt avlägsna betong och tätning runt fönstren.

”Det här är inte något man stöter på med en nykolonial byggnad från 1925”, säger Henry Moss. ”För byggherren är det här ett flerdimensionellt problem.”

Medan de brutalistiska byggnaderna fortsätter att åldras kommer det troligen också att bli större efterfrågan på VVS-entreprenörer och isoleringsspecialister.

De här överdimensionerade myndighets- och universitetsbyggnaderna byggdes innan oljekrisen slog till på 1970-talet, och man ägnade ingen större uppmärksamhet åt energibesparing.

Själva idén bakom brutalismen – designstyrkan hos rå betong – innebar också att det inte finns något inre skal eller någon värmebuffert i väggarna på de här byggnaderna.

”Det är betong inifrån och ut – det var det som var avsikten”, säger Mark Pasnik. ”Det släpptes ut en hel del koldioxid när man producerade de här byggnaderna, och att riva dem skulle göra saken ännu värre. Att riva dem är ett dåligt beslut för miljön.”

Modern design in architecture

Är modern arkitektur vacker eller trist?