Adrian Scott Fine ansvarar för påverkansarbete för Los Angeles Conservancy, där han under de senaste tio åren har fokuserat på att rädda byggnader i riskzonen runt om i staden.

Adrian är stadsplanerare till yrket och har byggt upp en kunskapsskatt när det gäller Los Angeles arkitektoniska utveckling – från de gyllene åren på 1920- och 1930-talen och fram till den moderna kultur som har kommit att definiera det som gör staden så pulserande och livlig som den är idag.

Bluebeam-bloggen har pratat med Adrian om de arkitektstilar som har blivit typiska för Los Angeles, och om de byggnader som kanske är de historiskt mest betydelsefulla för de miljontals människor som besöker staden varje år. Redigerade utdrag ur samtalet följer här.

Bluebeam-bloggen: Finns det någon viss arkitektur eller stil som bäst representerar Los Angeles?

Adrian: Man kan se till de perioder då Los Angeles genomgick sin stora befolkningsökning och det byggdes mycket – 1920- och 1930-talen, absolut. Där hittar vi fantastiska exempel på art deco, streamline modern och sedan en hel del av den spanska koloniala stil som man framför allt ser mycket av i bostadsarkitekturen i hela L.A.

Sedan kan man titta på nästa stora tillväxtperiod, det sena 1950-talet och 1960-talet. Det var då som Los Angeles verkligen hamnade på den internationella kartan vad gäller arkitektur, med fokus på mid-century-modernism, de så kallade fallstudiehusen och innovativ, futuristisk religiös design.

Jag tenderar att i allra högsta grad se L.A. som en 1900-talsstad. Det finns också saker från 1800-talet och tidigare, men vår historia handlar framför allt om de här tillväxtperioderna tidigt på 1900-talet.

Bluebeam-bloggen: Vad tycker du om de här fem byggnaderna, som vi menar hör till de mest anmärkningsvärda vad stadens arkitektur beträffar?

• Bradbury-byggnaden
• Eastern Columbia-byggnaden
• Theme-byggnaden vid LAX
• Union Station
• Walt Disney Concert Hall

Adrian: Jag känner till allihop i viss mån.

Bradbury-byggnaden … 

Jag menar att Bradbury-byggnaden är en sådan där plats som vi ser när vi kör diagnostik på vår webbplats och tar reda på vilka sidor som får flest träffar, och när det gäller vad folk ringer oss om oftast. Det har alltid varit Bradbury-byggnaden. Det är helt enkelt en av de där byggnaderna som man som turist bara måste se. Om man bor här, och inte känner till den, har man förmodligen levt i en grotta någonstans. Men att de flesta känner till Bradbury-byggnaden beror helt enkelt på att det är en sådan där fantastiskt vacker byggnad, som också är en av de äldsta som finns kvar i centrala stan.

När man stiger in kommer man till en enorm, ljus innergård med en massa detaljer i takfönstren och sedan de spartanska räckena. Det är en sådan ovanlig syn, särskilt i en stad som L.A. Åker man någon annanstans kan man hitta fler platser av det här slaget. Men jag tror att det är en sådan sak som förvånar, för man väntar sig inte det här om man bara tittar på huset utifrån. Där ser det ganska enkelt ut. Visst finns där en del detaljer, men jag skulle inte vilja påstå att exteriören är arkitektoniskt utmärkande. Här handlar det verkligen om interiören, med den ljusfyllda innergården. Byggnaden har också varit med i ett antal filmer, så när det gäller populärkultur så känner folk också igen den. Det tror jag är några av skälen till att det här är ett sådan byggnad som alla vill se och uppleva.

Eastern Columbia-byggnaden … 

Det är en enorm byggnad. Den byggdes för att vara stor. Till och med under sin egen epok var den stor. Det är en sådan byggnad som ropar ”se på mig”, men inte på ett pråligt sätt. Man kan helt enkelt inte undgå att lägga märke till Eastern Columbia-byggnaden. Det börjar redan med färgen. Vi har en handfull byggnader där man har använt sådana där detaljer i polykromatisk terrakotta, men inte nödvändigtvis så djärvt som på Eastern Columbia. Här har vi en turkospläterad terrakotta som också innehåller detaljer i guld och blått – det är inga färger som vi normalt väntar oss att få se tillsammans. Och på något sätt fungerar de så bra på den byggnaden. Det är alltså en del av det – färgen. Den sticker ut från omgivande hus och allt annat runt omkring. Sedan har vi den enorma klockan.

Den är monumental, och byggd för att imponera. Det är sådant som man har kommit att förvänta sig av art deco-design och dess koppling till jazzepoken. Den var verkligen modern för en era då allt liksom handlade om att skala av, jämfört med den tidigare, ängsliga arkitekturen. Byggnaden har detaljer, men representerar ett stramt och återigen modernt sätt att utsmycka en byggnad.

Den var alltså unik och annorlunda för sin tid, och har stått sig genom tiderna. Den sticker fortfarande ut, och är unik – om man bara ser till art deco-design är det här ett av de bästa exemplen i L.A., och förmodligen också på hela listan över art deco-byggnader såväl inom som utanför USA.

Theme-byggnaden vid Los Angeles International Airport … 

Theme-byggnaden – den ser ut som ett flygande tefat, som bara hänger där i luften. Den är ett exempel på Googie-arkitektur. Det i sig är alltså unikt. L.A. är känt för sin Googie-arkitektur, men man ser den oftast i form av kaféer, diners, biltvättar och sådana byggnader. Det här är ett väldigt unikt sätt att tillämpa stilen, som också säger ”se på mig”, men på ett helt annat sätt än Eastern Columbia-byggnaden. Se på mig och mina överdrivna former och min futuristiska stil, och så den här typiska Jetson-arkitekturen med sina olika element.

Det är helt enkelt en unik, ikonisk byggnad som alltid var avsedd att ha den rollen. Den ritades från början med avsikten att LAX skulle ha en ännu större byggnad som liknade Theme-byggnaden men som var mycket, mycket större. Den skulle ha en glaskupol där alla terminalerna var sammanlänkade via ett centralt nav. Det har förstås inte blivit av. Terminalerna har istället brutit sig loss och fått sina egna egenskaper, men man ville ändå ha kvar någonting som liknade den ursprungliga idén. Det var därför man byggde Theme-byggnaden, som en sorts extravagn med viss funktion, men definitivt en mycket mindre version av vad den från början var tänkt att bli.

Union Station … 

Det här skulle jag vilja säga är en av de vackraste byggnaderna i hela L.A. Den har en unik blandning av spansk kolonialstil och art deco. Med andra ord en sådan sammansmältning av flera olika stilar som man sällan ser, eller iallafall inte så ofta. Jag anser att stationen tillhör den sista stora vågen av sådana där stora centralstationer som byggdes i storstäderna runt om i USA. Jag tror att det här är den sista som byggdes med den funktionen, 1939. Union Station är ytterligare ett måste när man besöker L.A., eller förstås om man passerar på genomresa.

Union Station är verkligen en härlig upplevelse, eftersom det finns så många fantastiska utrymmen och detaljer i hela byggnaden som är så unika. Det är också ännu en byggnad med ett väldigt intressant förflutet, och med en historia som har koppling till många olika saker om man ser till dess ursprung. På senare tid har man börjat använda den på nya sätt och en del äldre utrymmen som hade stått tomma länge har nu tagits i bruk igen av restauranger och driftsfunktioner. Ser man till dess ursprungliga syfte kan man säga att den nu blomstrar igen medan den under många år låg i träda medan kommunikationerna inte var vad de är idag.

Walt Disney Concert Hall … 

Den här byggnaden är väldigt mycket Frank Gehry, om man ser till hans typ av verk och hans designstil, men den handlar också om kreativitet och att tänka utanför ramarna. Gehry lär ha varit en entusiastisk seglare och det ska ha bidragit med en del av inspirationen till de här skulpturliknande formerna som omsveper den låda som Walt Disney Concert Hall utgör.

Gehrys mål med Disney handlade framför allt om kreativitet och fantasi, så han ville skapa något som låg i linje med det. Det tycker jag verkligen att han lyckades med. Men det är också ännu en byggnad som alla som besöker Los Angeles borde se, och den är fin både utanpå och inuti. Interiören är någonting helt annat, men det är en jättebra lokal att avnjuta ett framförande i. Byggnaden är alltså inte bara en fröjd för ögat, utan också för örat.