Jennifer Washington har en kandidatexamen i biologi och en magisterexamen i datavetenskap och arbetade inom de områdena i över 15 år innan hon upptäckte sin passion för konstruktion och byggande.
Insikten kom av en slump. Hon hade renoverat sitt eget badrum när vännerna började be henne att hjälpa dem med liknande uppgifter. Hon tog sig med glädje an flera fritidsprojekt, och förvandlade utrymmen från ruckel till att passa i inredningsreportage.
”Jag brukade riva allt och börja om från grunden”, säger Jennifer, som är baserad i Washington, D.C. ”Jag renoverade kök, badrum, altaner – allt som mina vänner ville ha gjort, och till sist började jag även renovera hela hus. Jag stormtrivdes från första stund..”
Jennifer stod inte själv med hammaren i högsta hugg utan hamnade naturligt i rollen som projektledare, där hon tog hand om rekrytering, arbetstilldelning, bygglov och projektspårning. Hon började gå på byggkonferenser, nätverkade som en galning (ofta fyra-fem dagar i veckan) och skaffade så mycket formell utbildning och så många certifieringar som möjligt.
2018 gick Jennifer över från bostadsbyggande till att arbeta med kommersiella fastigheter och startade BlueTee Construction Inc. Idag säger hon: ”Jag har aldrig haft mer att göra i hela mitt liv.”
Att vara så uppbokad skapar dock vissa utmaningar – hinder som inte är helt ovanliga för kvinnliga hantverkare i byggbranschen.
”Jag var naiv inför att driva ett kvinnoägt minoritetsföretag i byggbranschen, och trodde att det skulle vara enkelt”, säger hon. ”Som person är jag målinriktad och jobbar väldigt hårt, så när jag gick in i byggbranschen hade jag ingen aning om att det fanns så många hinder. Till och med medan jag nätverkade trodde jag att den största utmaningen skulle vara att vinna projekt. Nu inser jag att det bara är ett av alla hinder.”
WOMEN IN CONSTRUCTION WEEK 2021:
Det tog henne ungefär ett år av nätverkande att vinna sitt första kontrakt, och det var när hon hade fått det som det verkliga arbetet började.
”Jag trodde att de anlitade mig för att jag visste vad jag höll på med, men så här i efterhand tror jag att många företag ser en kvinna och tänker ’okej, vi tar in den här personen och utnyttjar henne’”, säger hon. ”Mina entreprenörer började köra över mig. Jag var inte bara den enda kvinnan på byggarbetsplatsen utan också den enda icke-vita personen.”
Jennifer minns hur hon ledde många möten där hon blev tvungen att försvara sig inför grupper som helt bestod av män, ofta på punkter så grundläggande som ändringar av omfattningen av arbete som redan hade avtalats skriftligt.
”De kunde säga: ’Nej, det där kan jag inte minnas att vi har kommit överens om’”, säger hon. ”Till sist blev jag tvungen att säga: ’Vet ni, mina herrar, jag tänker inte diskutera det här. Det här är fakta, och dem håller vi oss till.’ Jag var tvungen att bli en superkvinna bara för att försvara helt rimliga önskemål som jag hade rätt till.”
Över 400 mil längre bort, i Seattle, känner Boo Torres igen Jennifer Washingtons problem. Boo är medgrundare av Tribal Electric, Seattles enda kvinno- och queerägda elentreprenör. Boo sköter fältverksamheten medan hennes fru, Joanna Alcantara, har hand om kontoret.
Boo har jobbat som elektriker i nästan 20 år, och har en särskild passion för att visa att kvinnor – i synnerhet icke-vita queerkvinnor – kan klara sig utmärkt i yrket. Det här intresset väcktes när Boo var på en hantverksmässa i Seattle för många år sedan. Hon gick fram till elektrikernas bord och såg då två kvinnor som liknade henne.
”Jag såg två bruna kvinnor och tänkte: ’Oj! Ni ser ju ut som jag. Kanske betyder det att jag också kan göra det här’”, minns Boo. ”Jag pratade med dem, och de peppade mig verkligen att bli elektriker och berättade vilket bra jobb det är. Det finns ett skämt om att om man inte har en pappa, bror eller svåger som jobbar i branschen så går det inte att ta sig in. Men de visade mig att jag också kunde bli en framgångsrik elektriker. Det blev en viktig vändpunkt för mig.”
Idag fokuserar Boo på att anställa och handleda kvinnor och icke-binära i sitt företag, men hon menar att byggbranschen har lång väg kvar att gå när det gäller mångfald, jämlikhet och inkludering.
”På stora byggarbetsplatser lever och frodas rasismen fortfarande, liksom homofobin, sexismen och transfobin”, säger hon. ”Man tror att allt sånt är borta, särskilt som det pratas så mycket om det när det gäller kontorskultur, men här i byggbranschen finns det i allra högsta grad kvar.”
Två sätt att förändra
De inom byggbranschen som vill anamma en mer inkluderande kultur gör klokt i att introducera följande på sina företag:
Skapa en kultur med nolltolerans
Enligt Boo måste det här börja med företagsledningen. De högst upp måste visa prov på respekt, acceptans och inkludering i ord och handling. Både hon och Jennifer betonar att män som uttrycker sig negativt (vilket också gäller så kallat ’harmlösa’ skämt) om kvinnor, färgade och icke-binära måste bli tillsagda av sina kollegor.
”Vita, heterosexuella män på de här byggarbetsplatserna måste säga till sina kompisar när de gör något fel”, säger Boo. ”Det borde inte vara mitt jobb att tala om för män att de inte ska vara sexistiska.”
Jennifer Washington menar att tillsägelser från kollegorna skulle ”vara till oerhört stor hjälp eftersom det skulle vara som en storebror som sa: ’Hörru du, så där säger man inte. Det är inte rätt.’ Jag tror att chansen att beteendet upphör skulle vara större om det hände.”
I en kultur med nolltolerans skulle utbildningar ges passande namn som fungerar.
”Vi måste sluta kalla det känslighetsutbildning, för det finns ingen i byggbranschen som bryr sig om känslighet”, säger Boo Torres. ”Männen stänger av om man använder ett sådant ord. Jag hör ofta att företag har nolltolerans för sexuella trakasserier, men samtalet slutar där. Jag vill höra exempel på vad man inte ska göra. Till exempel, flirta inte med den här tjejen. Skämta inte på andras bekostnad, för det är inte kul. Folk behöver påtagliga exempel på vad som är lämpligt och inte.”
Män måste vara öppna för förändring
”Män är vana vid att se byggarbete utföras på ett visst sätt av en viss typ av person”, säger Jennifer. ”Det finns mycket sexism i byggbranschen, och jag tror att för att åstadkomma verklig förändring måste entreprenörerna komma över sin nuvarande syn på kvinnor som bygger. De måste se på kvinnorna utifrån en jämlik spelplan, respektera dem och deras arbete och låta dem sitta med vid bordet och höras.”
Sammanfattningsvis säger Jennifer: ”Vi stakar ut en väg för kvinnorna i branschen och skapar en mall som andra kvinnor kan följa.”
