Varför bygget av Empire State Building än idag ses som ett under

Den ikoniska skyskrapan på Manhattan tog bara 20 månader att designa och bygga. Dessutom blev den startskottet för en mängd bästa praxis inom byggbranschen – samt en hel del metoder som kanske aldrig kommer att användas igen.
Dela på facebook
Dela på linkedin
Dela på twitter
Dela på email

Franklin D. Roosevelt sade sig vara ”överväldigad” när han som guvernör för delstaten New York invigde den 102 våningar höga Empire State Building 1931.

Empire State Building är inte längre världens högsta byggnad – den äran tillfaller idag Burj Khalifa i Dubai – men den lyckades hålla fast vid titeln i årtionden, ända fram till början av 1970-talet.

Över 90 år senare fortsätter den ikoniska skrapan – i synnerhet historien om hur den byggdes – att imponera på många yrkesverksamma i byggbranschen.

Nu kan det ta två till tre år att bygga nya höghus som är hälften eller kanske bara en fjärdedel så höga som Empire State Building. Det gör att historien om hur den nästan 400 meter höga skyskrapan blev en del av Manhattans silhuett på bara lite mer än 15 månader fortfarande får ingenjörer och byggexperter att skaka på huvudet av förundran. 

Räknar man också in arkitekt- och ingenjörsarbetet tog hela projektet den legendariska entreprenörsfirman Starrett Brothers and Eken bara 20 månader att rita och bygga.

Längs vägen utvecklade Paul och William Starrett tekniker som var före sin tid. De föregick den praxis inom byggbranschen som skulle komma att utvecklas under de kommande decennierna.

”De var produktionschefer för allt från pengar och material till arbetskraft”, säger branschkonsulten Sean Graystone som specialiserar sig på lean construction och historisk byggnadsvård.

”Det är sannerligen ingen som skulle kunna uppföra en sådan byggnad i centrala New York på lika kort tid idag”, menar han.

En riktig rivstart

Ingen har hittills kunnat överträffa den hastighet med vilken Empire State Building designades och byggdes, den är rent hisnande i jämförelse med andra välkända skyskrapor.

Det gamla Sears Tower (numera Willis Tower) i Chicago, som blev den högsta byggnaden i världen när den öppnade 1973, tog 3 år (36 månader) från första spadtaget till färdigställandet. Och då har man inte räknat med design- och ingenjörsarbetet, som påbörjades ett år innan själva byggarbetet inleddes 1970.

Hur är det då möjligt att en skyskrapa i Empire State Buildings storleksklass fortfarande har rekordet för bygghastighet – trots att man använde sig av mer arbetsintensiva och mindre tekniskt sofistikerade metoder från början av 1930-talet?

Entreprenören Starrett Brothers and Eken var ledande på att bygga skyskrapor på den tiden. Företaget grundades av Paul Starrett, hans bror William och en annan skyskrapebyggare vid namn Arthur J. Eken. De hade tidigare uppfört ett antal framstående byggnader på Manhattan.

Innan bröderna Starrett startade företaget tillsammans på 1920-talet hade William jobbat som byggmästare för den amerikanska armén under första världskriget, medan Paul hade gjort karriär som ledare för ett av tidens största byggföretag.

Bröderna hade fått rykte om sig att vara genier på storskalig organisation och planering – en talang som visade sig tydligt under byggandet av Empire State Building.

Projektets finansiärer, ledda av den tidigare New York-guvernören Al Smith, var fast beslutna att vinna kapplöpningen mot Chrysler Building, som också var under uppbyggnad, om att bli det högsta tornet i världen. Detta innebar att man både måste bygga högre och slå upp dörrarna tidigare.

Bröderna Starrett använde sig av sitt rykte som världens bästa skyskrapebyggare när de svarade på utmaningen. De agerade med en hastighet som knappast går att föreställa sig idag, redan från starten med planering och design.

En medelålders järnarbetare på byggarbetsplatsen för Empire State Building 1930. Chrysler-byggnadens spira syns till höger. Foto av Lewis Hine.

Arkitekten William Lamb skissade upp tornets design på två veckor, och byggde då vidare på tidigare ritningar för ett höghus i Winston-Salem, North Carolina, enligt Great Moments in Construction History.

Bröderna Starrett väntade dock inte på att allt designarbete skulle bli klart innan de bröt mark – entreprenörerna använde det som idag skulle kallas ”fast-track”-metoder.

Bröderna började faktiskt med att bygga grunden redan innan rivningsarbetet var färdigt på den ursprungliga Waldorf-Astoria Hotel-tomten, som upptog en del av byggplatsen. Det var en teknik som de hade banat väg för bara ett år tidigare på en annan skyskrapa, 40 Wall Street, enligt Construction Company.com.

Så många som 600 arbetare, uppdelade på två skift, jobbade 24 timmar om dygnet med att gräva ut grunden.

”Det här kan vara den första skyskrapan någonsin som byggdes med fast-track-metoden, säger Donald Friedman, byggnadsingenjör och medförfattare till Building the Empire State och andra böcker om konstruktion och ingenjörsteknik. ”Det fanns viktiga designbeslut som inte var klara när man började bygga. Det innebar en enorm mängd fast-tracking, långt tidigare än man kunde har förväntat sig.”

Fokus på effektivitet

När arbetet gick från att gräva ut grunden till att uppföra själva skrapan skapade de geniala Starretts effektivt ett enormt löpande band i luften med hjälp av ett just-in-time-system för logistik – flera årtionden innan konceptet blev populärt.

Stålbalkarna rullades ut ur gjuteriet i Pennsylvania, och på ungefär 80 timmar hade man hissat dem på plats på den stadigt växande skrapan med en serie av fyra lyftanordningar, säger Sean Graystone.

Varje balk var märkt på förhand, med anteckningar om vilken lyftanordning som skulle användas, på vilken sida av byggnaden samt till vilken våning den skulle höjas på plats, noterar Sean.


OCKSÅ PÅ BUILT:


Bröderna Starretts utmärkta förståelse av processen med att bygga en skyskrapa gjorde det möjligt för dem att designa runt olika flaskhalsar och säkerställa ett stadigt flöde av byggmaterial när det behövdes.

För att arbetet på byggarbetsplatsen skulle flyta på smidigt tillverkades andra material i fabriker utanför byggarbetsplatsen och levererades först när de var i ett så färdigt skick som möjligt.

Bröderna Starrett hittade också på nya sätt att effektivisera arbetsstyrkan – de hade 3 500 byggarbetare uppdelade på 60 olika hantverk, som arbetade hårt med skyskrapan.

Bröderna Starrett lanserade en minijärnväg, komplett med spår, på de våningar som höll på att byggas. Därmed kunde arbetarna flytta omkring mycket större mängder material än de annars skulle ha klarat med skottkärror.

Entreprenörerna öppnade också en rad kaféer på skrapans olika våningar medan den tog form – på så sätt kunde man se till att arbetarna stannade kvar på platsen under lunchtid och på sina raster.

”Alla arbetare skulle annars ha behövt gå ut på stan för att äta lunch”, säger Donald Friedman. ”Istället kunde man minska trycket på trappor och hissar.”

”Det hela var en anmärkningsvärt smidig byggarbetsplats, särskilt med tanke på projektets storlek och att det saknade ett iscensättningsområde”, tillägger han.

Prestationerna lever vidare

Hur effektiva, duktiga på att planera och geniala på att organisera bröderna Starrett än var kunde det inte rädda Empire State Building undan den stora depressionens härjningar.

Skrapan öppnade den 1 maj 1931, mitt under den ekonomiska katastrofens allra mörkaste dagar. Och även om den snabbt blev en viktig turistattraktion och kulturikon, var byggnaden rent affärsmässigt ett misslyckande som snabbt fick smeknamnet ”Empty State Building”.

Skrapan skulle inte börja gå med vinst förrän 1950 – nästan två decennier efter att den öppnades – även om den så småningom blev en eftertraktad plats för företagshyresgäster.

Men bröderna Starretts fantastiska prestation lever vidare. 1998 publicerade Carol Willis och Donald Friedman Building the Empire State, som bidrar till att ge bröderna det erkännande de förtjänar.

Boken blev till efter att man hade upptäckt en intern anteckningsbok som bröderna Starrett sammanställde om byggandet av Empire State Building medan det pågick. Byggdagboken hittades i arkivet hos det företag som efterträdde Starrett: HRH Construction Co.

I boken fanns en hel skattkista av detaljer om byggnadens konstruktion och arkitektur, till exempel en ritning som visade exakt vilken lyftkran som skulle användas till vilken stålkomponent.

”Som praktiserande ingenjör är det svårt att få grepp om forna tiders metoder”, säger Donald Friedman. Man kan se slutresultatet, men vet inte riktigt hur det gick till. Det är intressant att se föregångarna till många av dagens metoder.”

De fem byggnaderna som definierar Stockholms arkitektur