I takt med att det tillgängliga utrymmet minskar, markpriserna stiger och efterfrågan på kontors- och bostadsytor skjuter i höjden, har höghusbebyggelsen i Storbritannien oundvikligen ökat under de senaste åren.
London har traditionellt sett varit hemvist för de högsta byggnaderna i Storbritannien. NatWest Tower, som numera heter Tower 42, var landets högsta när det stod klart 1980 och reste sig 183 meter över gatorna i huvudstadens finansdistrikt.
Byggnaden överträffades 1990 av One Canada Square (235 meter) i grannstadsdelen Canary Wharf – som i sin tur överträffades av 309,6 meter höga Shard, som byggdes på södra sidan av Themsen 2012. Tower 42 har också överskuggats av en rad imponerande kontorsbyggnader som har byggts över hela den så kallade Square Mile. Bland dessa finns 278 meter höga 22 Bishopsgate och 225 meter höga Leadenhall Building, även kallad Rivjärnet (Cheesegrater).
Sådana byggnader kommer förmodligen att byggas i lika snabb takt i fortsättningen. Ännu fler kontorsskyskrapor planeras i staden fram till 2030, medan det växer fram nya lägenhetsskrapor i Canary Wharf. Troligen kommer dock ingen av dem att nå upp till samma höjd som områdets Landmark Pinnacle, som med 233 meter är Europas högsta bostadshus.
För alla som trivs med att bo och arbeta i höghus har London gott om alternativ. Men huvudstadens dominans på området höga byggnader har börjat hotas av en stad som ligger cirka 30 mil norrut.
Under det senaste decenniet har flera skyskrapeprojekt i Manchester satt staden på kartan när det gäller högtflygande bostadskomplex. De har haft betydelse för stadens tillväxt på senare tid, och signalerar dess ambition att vara ett alternativ till London för att bo och arbeta.
Vad är det då som har utlöst den här snabba tillväxten? Och är det bra att det finns så många skyskrapor i staden?
Staden växer
Med en befolkning på nästan tre miljoner konkurrerar Manchester ofta med Birmingham om att vara Storbritanniens näst största stad. Manchester växer – och det snabbt.
Manchesters ekonomi förväntas uppvisa en årlig genomsnittlig tillväxt på 2,2 % mellan 2024 och 2027, vilket överträffar Storbritanniens nationella tillväxttakt på 1,9 %. Antalet arbetstillfällen i staden är också på väg uppåt, och förväntas öka med 1,7 % per år under perioden. Det är den näst snabbaste ökningstakten i Storbritannien.
Ett bevis på denna boom är det stora antalet höga byggnader, i synnerhet bostadshus, som växer upp över hela staden. Manchester är den plats utanför London där man hittar den största koncentrationen av mycket höga byggnader. Cirka 20 skyskrapor på mer än 100 meter präglar nu stadens silhuett, och fler är planerade eller håller redan på att byggas.
Det första anmärkningsvärda höghuset i Manchester var Beetham Tower, ett flerbostadshus med 47 våningar och en höjd på knappt 169 meter, som stod klart 2006 till en kostnad av 150 miljoner pund (drygt 2 miljarder kronor). Skrapan är ritad av Ian Simpson på SimpsonHaugh och innehåller närmare 300 hotellrum, över 200 lägenheter och flera våningar med arbetsytor.
Andra skyskrapor har tillkommit, i takt med att byggherrar och lokala myndigheter har insett potentialen i att bo i stadskärnan med alla dess samlade bekvämligheter. Salboy, en byggherre baserad i Warrington-området i Manchester, har levererat ett antal skyskrapeprojekt i staden, bland annat det 26 våningar höga bostadskomplexet Obsidian.
Företaget arbetar med Viadux-komplexet som för närvarande byggs i staden – även det ritat av SimpsonHaugh. När det står klart kommer projektets andra fas att utgöra Manchesters högsta byggnad på 230 meter och 76 våningar.
Litet företag, stora ambitioner
Rekordet för Manchesters högsta skyskrapa – och den högsta utanför London – är South Tower. Byggnaden tillhör det SimpsonHaugh-designade projektet Deansgate Square, som består av fyra torn på upp till 65 våningar. South Tower, där de 65 våningarna finns, är 201 meter högt.
Byggherren Renaker samarbetade med ett konstruktionsföretag baserat i den lilla staden Hebden Bridge i West Yorkshire, DP Squared, numera ägt av det amerikanska konstruktionsföretaget DeSimone Consulting Engineering, för att utarbeta detaljerna i vad som skulle bli stadens högsta skrapor.
DP Squared grundades av Darren Paine tillsammans med hans fru och affärspartner Deborah. Företaget hade redan arbetat med ett antal skyskrapeprojekt i Manchester, bland annat projektet One Greengate, där en av skraporna var 32 våningar hög. Men Deansgate-projektet var ett steg uppåt.
”Man spelar i en helt annan liga när man ritar en byggnad av den här storleken” säger Darren. ”Man rör sig bort från att fokusera mest på att göra huset stabilt nog att stå upprätt, och går istället mer mot att få det att fungera på ett sätt som gör att de som använder det inte känner sig obekväma. Det är en mer abstrakt utmaning att ta itu med.”
Darren säger att skyskrapor är som broar. ”Det finns överväganden som går utöver byggnadens vikt. Det finns andra kriterier att ta hänsyn till, till exempel hur vinden rör sig runt byggnaden. Hur reagerar byggnaden på vinden?”
Att konstruera den högsta byggnaden utanför London, liksom för den högsta byggnaden i Manchester, skapade stor spänning för Darren, Deborah och deras lilla team.
Med det sagt insåg Darren att DP Squared gick in i det okända. ”Vi hade aldrig arbetat med en skyskrapa som var så hög som 65 våningar”, säger han, ”och vi hade ingen vi kunde vända oss till för att få råd. All den forskning vi behövde göra för att designa och konstruera höga byggnader gjorde vi själva.”
Företaget grundades för 20 år sedan, och Darren, Deborah och teamet på DP Squared tar det expanderande arbetet med Manchesters skyskrapor med ro.
Trots att det innebar en risk vid den tidpunkten visade kunden stort förtroende för företaget, konstaterar Darren, och det har betalat sig. ”De visste att vi kunde svara bättre på deras sätt att bygga än andra konsulter. Det är därför som vi har samarbetat med dem så länge.”
Tillväxtrisk?
Ökningen av antalet skyskrapor i staden och förändringen av stadens silhuett har varit så stor att vissa har börjat kalla staden för ”Manc-hattan”.
Men det finns farhågor om att spridningen av sådana byggnader, om den inte kontrolleras, kan vara skadlig för stadens äldre bebyggelse på längre sikt.
I en rapport från aktivistgruppen SAVE Britain’s Heritage med titeln ”Boom not Bust: How Greater Manchester can build the future without destroying its past” hävdar man att även om den ekonomiska boom som för närvarande pågår i staden förebådar en spännande tid, ”innebär en så snabb tillväxt en risk för att dess anmärkningsvärda byggnadsarv sveps bort, när det skulle kunna utnyttjas och återanvändas som en viktig del av en hållbar stad på 2000-talet”.
SAVE:s rapport pekar också på faran med att låta ekonomisk ojämlikhet få fäste i en stad av Manchesters storlek. ”Samtidigt har boomen inte nått regionens yttre stadsdelar, där många av de historiska byggnaderna står inför förfall eller rivning”, skriver man i rapporten.
En sådan oro kan vara berättigad, och den kommer utan tvekan att övervägas av myndigheterna som ansvarar för stadsplaneringen.
Lockelsen av de kommersiella möjligheter som erbjuds, och behovet av plats för såväl de boende i Manchester som alla som kommer dit för att arbeta, kommer dock sannolikt att driva på utvecklingen av skyskrapor över hela staden under lång tid framöver.
