Arkitekten A.L. Hu

Den icke-binära arkitekten som jobbar för att rubba status quo inom design

A.L. Hu önskar sig en mer inkluderande arkitektbransch och arbetar oförskräckt för att få branschen att förändra sig till det bättre
Share on facebook
Share on linkedin
Share on twitter
Share on email

Om du går in på webbplatsen a-l.hu som tillhör arkitekten, aktivisten och organisatören A.L. Hu får du se en enda sida som består av fyra rader med statisk och rullande text. På andra raden, direkt under namnet står det: ”Jag är en” och intill rullar uttryck som ”glittrande person”, ”nyfiken aktivist”, ”feministisk kattälskare”, ”icke-binär designer” och ”organisatör”.

På tredje raden står sådant som A.L. är engagerad i, till exempel ”inkluderande rättvisa”, ”queer-utrymmen”, ”queer-representation” och ”kön inom arkitektur”. Längst ner på sidan finns en länk till A.L.:s Twitter-profil.

Identitet är oerhört viktigt för A.L. som identifierar sig som en queer och icke-binär person som arbetar i New York City och använder pronomenet hen om sig själv. Till vardags arbetar hen med designinitiativ på Ascendant Neighborhood Development Corporation, en organisation som bygger prisvärda bostäder och arbetar för att hjälpa lokalsamhällen i östra och centrala Harlem. A.L. började på Ascendant i oktober 2019 via Enterprise Rose Fellowship, ett tvåårigt stipendieprogram som sammanför lovande arkitekter med organisationer för samhällsutveckling.

Utanför arbetet är A.L. medgrundare av Design As Protest, ett kollektiv av antirasistiska designers som jobbar för att göra branschen mer inkluderande och grundare av Queeries, ett initiativ som ger queera designers upplevelser och känslor en röst. A.L. medverkar även aktivt i organisationer som The Architecture Lobby, QSPACE, ArchiteXX och AIA New York.

Det här arbetet gör A.L. till en viktig förespråkare för välbehövlig förändring och inklusion i arkitekt- och designbranschen. Men inget av det skulle ha hänt om det inte hade varit för en trist ekonomikurs hen gick på college.

”Jag hade en jättebra ekonomilärare på high school och bestämde mig för att söka till utbildningen i nationalekonomi på UC Berkeley. Jag kom in, men sedan gick jag en kurs i nationalekonomi och insåg att den fick mig att somna”, säger hen. ”Jag började leta efter ett annat huvudämne och stötte då på en introduktionskurs i arkitektur. Jag gick den och trivdes verkligen med kreativiteten och friheten, så jag fortsatte.”

Äga sin identitet och tala öppet

A.L. tog examen i arkitektur och hållbar design 2012, och började sedan jobba på en arkitektfirma i San Francisco som ritade bostadshus. Två år senare kom hen in på Columbia University’s Graduate School of Architecture, Planning and Preservation. Att flyga till andra änden av landet för att börja ett nytt liv var omvälvande för A.L., och hen märkte att hen började förändras nästan direkt.

”Jag hade alltid haft jättelångt hår. Jag kände att jag kunde gömma mig bakom det, och det var ett sätt att skydda mig från världen och att skydda världen från mig”, säger hen. ”Men när jag började på påbyggnadsutbildningen klippte jag mig och hade snaggat hår. Jag kände att jag behövde lämna min bekvämlighetszon.”

Och lämnade sin bekvämlighetszon gjorde hen verkligen.

Redan första terminen blev hen invald i elevrådet och tvingades därmed in i en offentlig roll på universitetet där hen ofta samarbetade med facken om att förespråka rättigheter och rättvisa löner för studenter med universitetsexamen. Under sommaren mellan första och andra året kom A.L. ut som icke-binär.

”Jag insåg att jag inte identifierade mig som kvinna, och jag tror att den insikten också hade mycket att göra med hur jag närmade mig design”, säger A.L. ”Det fick mig att verkligen tänka utanför ramarna och förstå att det inte bara finns ett sätt att vara en bra arkitekt.”


OCKSÅ PÅ BUILT:


Adriana Barcenas Rojas läste påbyggnadsutbildningen tillsammans med A.L. och de samarbetar idag inom Design As Protest. Adriana uppskattade A.L:s målmedvetna ifrågasättande av branschen när de gick på Columbia.

”Jag minns när det uppstod konflikter, frågor kring yrket, och hen var alltid proaktiv när det gällde att hjälpa till att förändra saker till det bättre”, säger Adriana. ”A.L. var aldrig rädd för att tala om för skolförvaltningen när saker behövde åtgärdas.”

En av de största svårigheterna som A.L. kämpade med under utbildningen var studiomodellen i klassrummen på många arkitektskolor och hur den kan få vissa studenter att vända sig bort från yrket efter examen.

”När man är i en studio ingår man i en klass med kanske tolv andra studenter plus en instruktör som försöker lära ut ett visst sätt att göra saker”, säger A.L. ”Jag var emot det eftersom jag inte tror att det bara finns ett sätt att designa. Jag menar att påbyggnadsutbildningen och designutbildningen ska handla om att komma fram till sin egen process och inte nödvändigtvis försöka följa alla regler.”

Förespråkare för förändring

Idag är A.L. glad över att kunna kombinera sin passion för samhällsfrågor och aktivism genom design i sitt arbete som stipendiat på Ascendant, och organisationen är glada över att ha A.L. ombord.

”Ingen i vårt team förutom A.L. är arkitekt. Att ha hen med i personalen och få ta del av hens många färdigheter i det interna teamet har varit enormt omvandlande för oss”, säger Christopher Cirillo, vd på Ascendant. Han tillägger att han hoppas att A.L. kommer att stanna kvar på heltid vid stipendiets slut. ”A.L. är mycket samarbetsinriktad. Hen har en icke-traditionell inställning till designyrket och skapar disruption på ett sätt som behövs inom yrket.”

A.L. har en rad disruptiva idéer kring hur yrket kan bli mer inkluderande för alla typer av människor. Här är några av dem:

Ändra påbyggnadsutbildningarnas studiomodell

”På utbildningsnivå är branschen inte särskilt välkomnande för icke-binära, och det börjar med studiemodellen i skolorna”, säger hen. ”Det är en kritikbaserad modell, en typ av kultur som gör oss mottagliga för exploatering ute på fältet. Under utbildningen får vi kritik och tvingas ofta göra om projekt och internalisera negativ feedback även efter terminens slut.”

”Det skapar en osund miljö där alla tävlar mot varandra”, fortsätter hen, ”och det är hemskt för våra kroppar och vår mentala hälsa. Det leder till ständig ångest. För icke-binära är det ännu svårare att uttrycka idéer eftersom de kan vara fokuserade på andra frågor än de som framställs i klassrummet.”

Gör arkitektutbildningen mer tillgänglig

”Även om utbildningen vore bättre blir frågan vilka som har tillgång till en arkitektutbildning”, säger A.L. ”Vilka är det som växer upp med arkitektur som tänkbart yrke och som har tid att vara i studion hela dagen och hela natten och inte har något annat jobb? Vilka har råd med vidareutbildning? Allt det måste förändras på ett sätt som gör utbildningen mer tillgänglig för alla.”

Branschen behöver mått på mångfald

”Mer information om yrkesverksamma arkitekter skulle vara till stor hjälp när det gäller representation”, säger A.L. ”Hur mäter vi framgång på området? Och hur samlar vi in den informationen?”

Större fokus på professionell utveckling

”Jag tycker att man borde fokusera på proaktiv professionell utbildning, särskilt för yngre arkitekter som precis har kommit ut i arbetslivet”, säger hen. ”Det skulle vara bra om det fanns folk som de som är nya på området kan ställa frågor om nästa steg till, och som kan fungera som mentorer.”

Människor med makt bör tala för andra

”Om du har en maktposition på ditt företag kan du använda din privilegierade ställning till att vara en förespråkare för andra”, säger hen. ”Arkitektyrket är fortfarande väldigt mycket ett yrke för vita, manliga cis-personer, så all makt är koncentrerad där. Jag tror att det handlar om att fördela makten och använda den för att lyfta andra.”

Tiara Hughes

Här är ett annat stjärnskott inom arkitektur som arbetar för en mer inkluderande framtid