I hela samhället stöter kvinnor på utmaningar kring sin kompetens och sitt värde som få män skulle tolerera.
Kvinnor som väljer att göra karriär inom politik, företagande, konst och underhållning, tillverkning, byggande eller ingenjörskonst måste anstränga sig mer än män för att synas, höras och lyckas.
Det kan hända att det här i viss mån håller på att förändras, och även det kan diskuteras, men många kvinnor som har försökt att slå sig in på banor som anses tillhöra männen har genom åren mött hinder som män helt enkelt aldrig skulle acceptera.
Storbritannien släpar efter Europa
Ta bara ingenjörskonsten. Fram till början av förra seklet fanns det knappt några kvinnliga ingenjörer alls. Ändå krävdes det ett världskrig för att deras potential faktiskt skulle uppmärksammas.
Den relativa bristen på kvinnliga ingenjörer över ett århundrade senare går att se i statistiken. Bara 12 % av alla ingenjörer var kvinnor år 2018.
Lettland, Bulgarien och Cypern ligger högst på listan i Europa – där är nästan 30 % av alla ingenjörer kvinnor.
Och medan 15 % av ingenjörsstudenterna i Storbritannien år 2017 var kvinnor var motsvarande siffra för Indien över 30 % enligt Women’s Engineering Society (WES).
Och kvinnor som tidigare har haft en karriär som ingenjörer men har slutat av skäl som att de ville skaffa barn stöter också på problem när de kommer tillbaka till branschen – inte minst ojämlikhet i rekryteringsprocessen, enligt rapporten STEM: The Hidden Workforce.
Även om en del fördomar helt klart finns kvar – vissa håller fortfarande fast vid den föråldrade uppfattningen att ingenjörsyrket bara är för män – har möjligheter öppnats upp för kvinnor som vill framhäva sin tekniska kompetens.
Några kända kvinnliga ingenjörer
För att fira detta fokus på kvinnliga ingenjörer, inte minst genom denna månads Women in Engineering Day (den 23 juni) har Bluebeam tittat närmare på några av de kvinnor som har tagit sig in på området genom åren och som har visat sig minst lika kapabla som sina manliga motsvarigheter.
Vi bad Elizabeth Donnelly, styrelseordförande för Women’s Engineering Society, WES, att lyfta fram några namn som kanske inte är lika kända i övriga världen som de är för hennes organisation och dess medlemmar.
Elizabeth inledde med att berätta om flygaren Amy Johnson, som förutom att hon satte många långdistansrekord före andra världskriget blev hon WES yngsta ordförande 1935 vid 32 års ålder.
Amy Johnson blev medlem i London Aeroplane Club 1928, där lärde hon sig att flyga och hantera sin flygplansmotor. Klubbens chefsmekaniker Jack Humphreys beskrev henne som ”född till ingenjör”.
Kvinnors arbete under kriget fick inget erkännande
Rachel Parsons var en av medgrundarna till WES. Hon och hennes mamma Lady Katharine Parsons blev organisationens första respektive andra ordförande. Tillsammans med en grupp andra kvinnor startade de ett kvinnofokuserat ingenjörsföretag, Atalanta Limited.
Atalanta, som grundades 1921, hade som mål att skapa arbetstillfällen för kvinnor som hade börjat jobba i fabriker och teknikföretag under första världskriget när den i huvudsak manliga arbetskraften blev inkallad, men som sedan var tvungna att ge sina jobb till de återvändande soldaterna när kriget tog slut i november 1918.
Om kvinnorna som fick gå tillbaka till spisen efter kriget sa Lady Parsons: ”Det är en konstig förvrängning av kvinnans sfär – att hon tvingas arbeta med att tillverka redskap för krig och förstörelse men sedan nekas privilegiet att bygga fredens ammunition.”
En annan känd kvinnlig ingenjör som Elizabeth Donnelly i WES nämner är Beatrice Shilling. Hon var den första kvinnan som studerade till ingenjör vid Manchester University. Under andra världskriget designade och utvecklade hon en apparat som begränsade flödet av bränsle till motorerna på stridsflygplanen Spitfire och Hurricane och förhindrade att de fick motorstopp medan de stred mot tyska plan under slaget om Storbritannien.
Beatrice Shilling var duktig på att köra motorcykel och var också en av tre kvinnor som vann Brooklands Gold Star för att ha varvat den berömda racingbanan i över 160 kilometer i timmen.
Några nutida exempel på kända kvinnliga ingenjörer
Bland de mer samtida förslagen från Elizabeth Donnelly finns Karen Burt. Hon började jobba på British Aerospace Systems som projektingenjör för forskningssatelliter efter sin examen från Cambridge och befordrades därefter till chefssystemingenjör.
Karen lämnade senare BAe för att starta en egen konsultfirma. Hon spelade en viktig roll för grundandet av Centre for Advanced Instrumentation Systems på University College i London.
Professor Daphne Jackson – Storbritanniens första kvinnliga professor i fysik vid University of Surrey och tidigare ordförande för WES – utformade ett stipendieprogram i mitten av 1980-talet till förmån för de som ville återvända till forskningen efter att ha gjort ett karriäruppehåll.
Precis som Lady Katharine Parsons var Daphne Jackson förespråkare för kvinnor som ville tillbaka ut i förvärvslivet efter ett uppehåll. Hon sa: ”Föreställ er ett samhälle där Marie Curie skulle få stapla varor i en livsmedelsbutik bara för att hon hade gjort uppehåll i karriären av familjeskäl.”
En annan anmärkningsvärd kvinnlig ingenjör på Elizabeth Donnellys lista är Caroline Hargrove. Hon kommer från Kanada och läste matematik och ingenjörsteknik vid University of Ontario innan hon flyttade till Cambridge för att skaffa en doktorsexamen.
Caroline tillbringade tio år i McLarens Formula 1-team, där hon ansvarade för racingsimulatorn, och hon är dessutom medgrundare av McLaren Applied Technologies, där hon var teknisk chef.
Hon är ledamot i Royal Academy of Engineering och arbetar nu som teknisk chef för Zedsen, ett företag som specialiserar sig på icke-invasiv teknik för mätning och kontroll av människokroppen.
Sådana exempel på kända kvinnliga ingenjörer – och det finns många, många fler – belyser hur mycket teknisk kompetens som är tillgänglig för branschen och det bredare samhället. Förhoppningsvis kommer evenemang som International Women’s Day och organisationer som Women’s Engineering Society och deras arbete att få den önskade effekten att visa vilken skillnad de som representerar över hälften av världens befolkning kan göra.