Designa byggnader som sensoriska utrymmen
Vi vill alla bo och arbeta i miljöer som får oss att trivas och må bättre. En bekväm bostad eller arbetsplats med ett trevligt läge, kanske med grönområden i närheten.
Enligt en grupp som arbetar med inkluderande design, Neuro by Design, kan en avslappnande stämning på arbetsplatsen öka välbefinnandet och höja produktiviteten med omkring 25 %. ”Inkluderande design som följer biofila designprinciper kan dramatiskt höja produktiviteten och minska sjukfrånvaron på en arbetsplats”, tillägger gruppen.
Den brittiska regeringen har på senare år satsat mycket på att skapa en bättre byggd miljö, och har tagit fram en strategi som bland annat omfattar bildandet av en kommission som ska utreda hur man kan ”främja bättre design och utformning av bostäder, byar, städer och huvudgator”.
Medan en byggnads visuella fördelar – eller avsaknad av sådana – ofta skapar debatt, kan vi kanske vara lite mer eniga kring hur en byggnad får oss att ”känna oss” – hur våra sinnen reagerar på vår omgivning. Frågan om invånarnas välmående har lyfts på senare år, och faktorer som termisk komfort och tillgången på naturligt ljus har etablerat sig som viktiga för designers och utvecklare.
Vad är sensorisk arkitektur?
Sensorisk arkitektur handlar om att designa med människors välbefinnande och olika sinnen – beröring, syn, ljud, lukt, känslighet för ljus och mörker osv. – i åtanke.
I en artikel med titeln Senses of Place: Architectural Design for the Multisensory Mind hävdar Charles Spence vid institutionen för experimentell psykologi inom det tvärvetenskapliga forskningslaboratoriet på Oxford University att de mänskliga sinnena spelar en viktig roll när det gäller att utveckla nya synsätt kring hur man designar byggnader.
Charles Spence menar att även om arkitekturen ”traditionellt har dominerats av ögat/synen har ett växande antal arkitekter och designers under de senaste årtiondena börjat fundera på vilken roll som spelas av övriga sinnen, det vill säga ljud, beröring, doft och i sällsynta fall även smak”.
Enligt arkitekten Richa Malhotra kan arkitekturen genom att hålla stimuleringen av samtliga sinnesorgan i åtanke ”stärka ett utrymme och skapa harmoni mellan miljö och användare”. Hon fortsätter: ”Sensorisk design är en kombination av mänsklig perception, minne och fantasi i syfte att ge erkännande till utrymmets utformning och upplevelsen av det.”
Enligt Sensory One, en designgrupp som specialiserar sig på sensoriska utrymmen och interiörer, blir det allt vanligare att ta hänsyn till sådana sensoriska behov när man designar offentliga utrymmen.
Skolor och vårdinrättningar kan gynnas av att man utformar dem med sensoriska överväganden i åtanke, säger gruppen. Exempel på det kan vara ”lugna rum”, mörka rum, interaktiva områden och trädgårdsutrymmen, med sensorisk utrustning som bidrar till att öka invånarnas välbefinnande.
Den sensoriska arkitekturens historiska influenser
Liksom många andra kreativa rörelser sägs den sensoriska arkitekturen ha sina rötter hos konstnärer som verkade utanför huvudfåran. Exempel på grupper som har spelat en stor roll för utvecklingen av sensorisk design är ZERO i Tyskland och Gutai i Japan, som var som mest inflytelserika på 1950-talet.
Bland Gutais designer finns verk skapade av en konstnär som dinglade från taket och satte färg på en duk på golvet med fötterna. Även om det ansågs bisarrt på den tiden, förklarade gruppens grundare Jiro Yoshihara: ”Gutai-konsten förvandlar inte, den förfalskar inte materia, Gutai-konsten ger materia liv … konstverken måste tilltala alla sinnen, hela kroppen, och skapa verkliga sensoriska explosioner.”
ZERO-gruppen i Tyskland leddes av konstnärerna Heinz Mach, Otto Piene och Günther Uecker. Enligt en artikel av Shira Wolfe i Artland magazine trodde gruppen på att skapa konst som ”fokuserade på verkets material och den värld i vilken materialen existerar, med mindre betoning på den roll som spelas av konstnärens hand och med fokus på ljus och rymd”.
Moderna sensoriska arkitekturprojekt
Även om konstnärerna banade vägen så har designgrupper på senare tid börjat möta behoven hos de som utnyttjar byggnader – i synnerhet interiörerna – och då även ta hänsyn till funktionshindrade.
Till exempel startades DeafSpace Project 2005 av den amerikanske arkitekten Hansel Bauman i samarbete med institutionen ASL Deaf Studies vid Gallaudet University (GU).
2010 hade DeafSpace enligt GU skapat över 150 designelement inom arkitektur som bemötte vad man kallar de fem huvudsakliga beröringspunkterna mellan dövas upplevelser och den byggda miljön: utrymme och närhet, sensorisk räckvidd, rörlighet och närhet, ljus och färg samt akustik.
”Gemensamt för alla dessa är principerna om gemenskap, visuellt språk, främjande av personlig säkerhet och välbefinnande”, tillägger GU.
Maggie’s, en ideell organisation för cancervård, använder ett liknande tillvägagångssätt när det gäller sensoriska upplevelser inom arkitektur. Organisationens anläggningar är utformade för att vara känsliga för behoven hos såväl de som får cancerbehandling som deras nära och kära.
Organisationens centra är designade av namnkunniga arkitekter som Frank Gehry. I Manchester finns ett Maggie’s-center designat av Foster + Partners. Centret består av ett envåningshus i naturligt trä som omringar en bred, central ryggrad med ett förhöjt tak i mitten som bildar en mezzaninvåning fylld av naturligt ljus.
Så här skriver Maggie’s på sin webbplats: ”Ett inbyggt glashus sträcker sig från byggnadens södra del och skapar ett utrymme där människor kan samlas och njuta av naturens och utomhusmiljöns vårdande egenskaper, samtidigt som den interiöra paletten kombinerar varmt, naturligt trä och taktila tyger.”
Hur kommer den sensoriska arkitekturen att regleras?
Den sensoriska designen har nu börjat bli märkbar även för de som arbetar med att skapa byggstandarder. Förra året tog man i Storbritannien fram PAS 6463 Design for the Mind, som är den första BSI-standarden som ger vägledning kring neurodiversitet och den byggda miljön.
Det är viktigt att förstå att design är till för alla, säger Helen Kane, chef för Neuro by Design. Hon säger till RIBA Journal: ”Vi har lärt oss mycket av funktionshindrade. Till exempel uppfanns skrivmaskinen 1808 för en italiensk grevinna som var blind. Ramper har även visat sig användbara för leveranser. Att tillgodose behoven hos en bred grupp människor hjälper alla.”
”Att designa för inkludering behöver inte vara störande om man fastställer funktionerna redan i början av ett projekt. Ja, att eftermontera ramper kan vara dyrt, men om man tänker igenom en byggnad redan från början har man möjlighet att förbättra cirkulationen och hjälpa oss alla att röra oss snabbare.”
Främja hälsosammare platser för bättre användarresultat
När den sensoriska arkitekturen ökar kommer byggnader i allt högre grad att tillgodose användarnas behov på ett sätt som man för bara några generationer sedan skulle ha betraktat som ouppnåeligt.
I sin artikel Senses of Place: Architectural Design for the Multisensory Mind diskuterar Charles Spence behovet av att ta hänsyn till ”hur ett utrymme låter”, likväl som hur det ser ut, och att fundera över taktiliteten hos en byggnad och dess interiör.
Han summerar sin forskning med orden: ”I slutändan är förhoppningen att när den växande medvetenheten om den mänskliga perceptionens multisensoriska natur fortsätter att sprida sig bortom den akademiska gemenskapen kommer de som arbetar inom arkitektur och design att i allt högre grad börja införliva det multisensoriska perspektivet i sitt arbete.”
Genom att göra det kommer dessa gemenskaper att ”stödja utvecklingen av byggnader och stadsområden som är bättre på att främja vårt sociala, kognitiva och känslomässiga välbefinnande”.
