Vad är förslumning?

Många av oss har sett bilderna av industri- och bostadsförfallet i olika städer runt om i världen. Scenerna liknar ofta varandra: rader av övergivna, förfallna hus. Tomma, sönderfallande fabriker och väggar täckta med graffiti. Nedskräpade gator. Övervuxna offentliga utrymmen som ser ovårdade och oälskade ut. Det här är exempel på förslumning, som på engelska kallas urban blight eller urban decay.

Grundorsakerna till förslumning

Enligt uppslagsverken beror förslumning – när ett stadsområde förfaller och försämras – på att området har försummats eller åldrats. Det stämmer visserligen, men är bara en del av sanningen – skälen till att en stad når den här punkten är komplicerade.

En nyckelfaktor är att människor lämnar ett område till följd av ekonomisk depression. Bostäderna blir stående i väder och vind, vilket kan få ett tidigare välmående område eller en region att bli nedsliten.

En hamn som en gång var full med båtar kan ha blivit olönsam och stängts igen, vilket slår hårt mot den lokala ekonomi som var beroende av den. En stad vars välstånd helt har kretsat kring industrier som gruvdrift, ståltillverkning eller textilier kan hamna på dekis när sådan verksamhet upphör eller flyttar någonstans där den kan bedrivas billigare.

Exempel på förslumning

Ett känt exempel på förslumning hittar man i Detroit, som 2013 blev den största amerikanska staden någonsin att ansöka om konkurs. Bilindustrin som bidrog till att få staden att blomstra på 1930- och 1940-talen stötte på problem under 1900-talets andra hälft. Situationen förvärrades av en kombination av fattigdom, sociala oroligheter och bristande politiskt ledarskap, och flera områden i Detroit föll samman.

Förändringen av Detroits tillverkningssjäl bidrog visserligen till stadens problem, men det fanns andra orsaker också. Som Thomas Sugrue, författare till The Origins of the Urban Crisis: Race and Inequality in Postwar Detroit, uttrycker det: ”Detroit är ett extremt exempel på de problem som har drabbat alla äldre industristäder i USA. Det handlar om över 60 års konstant minskade investeringar, avfolkning och en intensiv fientlighet mellan staden, förorterna och resten av delstaten.”

Naturkatastrofer kan också bidra till att det går utför för en stad. År 2005 översvämmades 80% av New Orleans av orkanen Katrina. En miljon invånare förlorade sina hem, som i många fall var helt obeboeliga efter katastrofen. Nästan 20 år senare håller staden fortfarande på att återhämta sig, och förslumningen förblir ett problem.

Enligt vissa kan förslumningen i amerikanska städer som Detroit, Chicago och Philadelphia vara smittsam. Tomma tomter som står utan underhåll och ser ovårdade ut drar så småningom ner fastighetsvärdena, vilket avskräcker människor från att bosätta sig i området. Potentiella investeringar uteblir och företagen vill inte etablera sig där.

Med områdets nedgång följer bristande skötsel, nedskräpning, brottslighet och annat asocialt beteende. Det blir en slags dominoeffekt, och förslumningen sprider sig. Konsekvenserna av den här typen av nedgång är betydande.

Ta itu med problemet

Det här problemet är inte unikt för USA. Ett antal städer i Storbritannien, i synnerhet i de mindre ekonomiskt framgångsrika delarna av landet, har också upplevt förslumning. Delar av Glasgow, Liverpool och mindre städer som Hartlepool har lidit av problemet vid olika tidpunkter genom åren.

De har mycket gemensamt: områden där byggnader står tomma och väntar på bättre dagar, där bostäderna är nedslitna och i dåligt skick, där fattigdomen är utbredd och arbetsmöjligheterna tunnsådda, där tillgången till utbildning och hälsovård är begränsad, och där lokala myndigheter, pressade av budgetnedskärningar, inte kan göra några större framsteg.

Somliga, till exempel aktivisterna Land Is Free, hävdar att de slags ekonomiska förändringar som observeras i de förslummade områdena ”inte förklarar varför överflödiga byggnader inte byggs om för andra syften, eller rivs så att någon annan kan bygga något nytt i deras ställe. Det förklarar inte heller varför lediga tomter får stå och förfalla och dra till sig vandalism och brottslighet.”

De anser att svaret är att ändra på skattesystemet för att försvåra för dem som hamstrar mark, ”så att man avskräcker från att äga mark som inte används och uppmuntrar förnyelse”.

Hur har då områden som de här lyckats återhämta sig?

I Detroit gav man 150 invånare i uppdrag att kartlägga ledig mark runt om i staden som skulle kunna användas. Enligt Data-Smart City Solutions, som är en del av Harvard University, upptäckte man att omkring 40000 fastigheter hade förfallit och de prioriterades sedan för rivning eller sanering.

På liknande sätt identifierade en annan datadriven enkät omkring 38000 fastigheter som ansågs riskera förslumning. Detroits Blight Removal Task Force rekommenderar att fastigheterna inspekteras ytterligare och föreslår en rad insatser som att renovera, riva eller säkra dem för framtida användning.

I Chicago såldes tomma tomter för bara en dollar till lokala invånare och organisationer som skulle snygga till dem. I Philadelphia uppmuntrade man lokalbefolkningen att odla trädgårdar på de tomma tomterna, något som tycks ha ”avsevärt minskat vapenbrottsligheten, höjt fastighetsvärdena och till och med förbättrat invånarnas hälsa”.

I Baltimore har de lokala myndigheterna arbetat med ett analysprojekt tillsammans med forskare från Johns Hopkins University för att ta reda på hur stort förslumningsproblemet är i staden och hitta lösningar.

Ett av målen för undersökningen i Baltimore var att ta reda på vilka åtgärder som politikerna behövde vidta för att lindra problemet, som att sälja fastigheter, utfärda böter eller skapa prisvärda bostadsalternativ.

Återhämtning och förnyelse från förslumning

Återhämtningen efter en förslumning är en långsam process. Att ge lokalbefolkningen möjlighet att ta itu med problemet är ett stort steg mot dess lösning. Engagemang från lokala och statliga myndigheter är viktigt, liksom att samla in bästa möjliga data för att förstå problemets omfattning och komma fram till den lösning som fungerar bäst.

En annan viktig faktor är att de som arbetar med den byggda miljön engageras.

Akademiker vid Michigan State University i USA har myntat uttrycket ”domicology” för att beskriva sin studie av den byggda miljöns livscykel. De undersöker vilken väg miljön tar från planering, design och byggande fram till att en byggnad slutar användas, överges, dekonstrueras eller återanvänds.

I The Conversation säger akademikerteamet att domicology erkänner den byggda miljöns cykliska natur: ”I slutändan föreställer vi oss en värld där ingen byggnad behöver rivas. Byggnader skulle utformas [och levereras] med tanken att när de inte längre går att använda kan de dekonstrueras och de värdefulla komponenterna återanvändas eller återvinnas”.

Teamet tillägger att ”myndigheterna kan bidra genom att införa policyer, incitament och regler som förhindrar att byggnaderna överges och underlättar bortskaffandet… [och] när de här idéerna får fäste och sprids genom planering, design, finansiering och bygg är målet att förhindra ytterligare epidemier av förslumning som den vi ser i Detroit idag.”