När vi föreställer oss en stad tänker vi vanligtvis på den infrastruktur som krävs för att människor som kör bil eller åker kommunalt ska kunna förflytta sig smidigt mellan olika stadsdelar. Men det finns en stad som gör saker annorlunda. Här är det cykeln som regerar på gatorna, och stadsplaneringen fokuserar på tvåhjuliga fordon snarare än bussar, tåg eller bilar.
Staden i fråga är naturligtvis Amsterdam. Nederländernas huvudstad betraktas ofta som världens cykelhuvudstad, och inledde en omfattande strategi för att investera i cykelbanor och annan infrastruktur för cyklar på 1970-talet. Idag är staden känd för att ha fler cyklar än invånare.
Built har pratat med Oriol Casas Cancer, som är delägare och arkitekt på wUrck studios. Företaget har precis färdigställt Amsterdams senaste investering i ”cykelbarhet”: världens största parkeringshus för cyklar under vattnet. Vi diskuterade den här ambitiösa investeringen i stadens cyklingsframtid och vad andra städer kan göra för att följa i Amsterdams fotspår.
Inspirerad av omgivningen
Som Oriol Casas Cancer förklarar var wUrcks cykelparkeringsprojekt bara en del av en större, ambitiös renovering av Amsterdams ikoniska centralstation, Amsterdam Centraal.
”Cykelparkeringen ingår i projektet De Entree, där man förnyade hela stationsområdet på den sida som vetter mot staden”, säger Oriol. ”Parkeringshuset är världens första undervattensparkering för cyklar, och designen betonar dess läge under vattenytan. Vi hämtade inspiration till många av våra designbeslut från vattnet.”
Ingången till parkeringen ligger mer än nio meter under vattnet. Ovanför undervattensrampen som leder till ingången passerar kanalbåtar med turister. ”För att överbrygga höjdskillnaden designade vi en monumental entré av högkvalitativa material”, säger Oriol. ”Rulltrappor leder användaren ner utmed en vägg som är utformad som en fortsättning av kajväggen med en flödande form av karg basaltsten, och en hög glasvägg innanför ingången säkerställer att det djupt liggande parkeringshuset fortfarande får dagsljus.”
Enligt Oriol Casas Cancer blev ostron en oväntad källa till visuell inspiration för designteamet. ”Medan materialen i huvudingången är robusta och grova, är parkeringshuset bakom den en slät och ljus värld, med ett belagt gjutet golv och ett sömlöst vitt tak”, säger han.
”Det är en kontrast som påminner om ett ostron med sitt skrovliga skal och sin släta insida. Inom den här metaforen kan avdelningen som innefattar administratörsrummet och cykelservicestället betraktas som pärlan i ostronet. Avdelningen är byggd av böjt glas och ligger på en central, strategiskt utvald plats intill receptionen och med utsikt över hela parkeringshuset.”
Oriol säger: ”Det som är så speciellt med det här projektet är att det ligger under vattnet. Vattnet har därför fått bli det som bär parkeringshusets identitet.”
Utmaningarna med att bygga under vatten
De Entree-projektet är inte bara världens första undervattensparkering för cyklar – den behövde också vara mycket större än tidigare cykelparkeringshus. Även om staden hade investerat i cykelbanor ända sedan 1970-talet, hade parkeringsmöjligheterna för cyklar förblivit en aning utspridda över staden.
”Det enorma antalet cyklar som används för att resa är mycket positivt för staden, men det skapar stora problem i det offentliga utrymmet runt stationen”, förklarar Oriol Casas Cancer. ”Det är därför som cykelparkeringar för storstadsstationer i allmänhet byggs under jord.”
Eftersom platsen är omgiven av vatten, behövde teamet på wUrck tänka kreativt kring tekniker för undervattensbyggande om de skulle få plats med 7 000 av de ungefär 24 000 cykelparkeringsplatser som pendlarna på Amsterdam Centraal behövde.
Att man skulle bli tvungen att bygga under vattnet var uppenbart, men inte enkelt. ”Att bygga under vatten är definitivt komplicerat”, säger Oriol. ”För att torka byggropen körde man ner spontar runt schaktningsområdet, varefter gropen – fortfarande vattenfylld – grävdes ut till tio meter under marknivå.” Efter schaktningen göt man ”ett tjockt lager oarmerad undervattensbetong i en kontinuerlig gjutning”, säger Oriol. ”Efter härdningen pumpade man byggropen tom.”
Det var först då, efter två års förberedelser, som man kunde börja bygga själva parkeringshuset. ”Ett arbetsgolv göts först ovanpå lagret med undervattensbetong, följt av ett lager armerat betonggolv”, säger Oriol. ”De förtillverkade pelarna stöder tillsammans med betongväggarna ett platsgjutet betongtak. En vattentät yta har applicerats ovanpå taket. Innerväggarna är byggda av exponerad betong med träformar. Trapporna och de rörliga gångvägarna är täckta av robusta material (natursten, basalt och mässing).”
Men för Oriol Casas Cancer och hans team var projektet värt de stora ansträngningarna. ”Parkeringshuset har blivit ett slags visitkort för staden och ett exempel på dess ambitionsnivå när det gäller cykeltransporter”, säger han. ”Designen går längre än att bara förverkliga en funktionell anläggning och utnyttjar det unika lägets möjligheter för att projicera Amsterdams historia och stadens relation till vattnet.”
Inspiration till en cykelvänligare framtid
Som förespråkare för mer cyklingsbara stadsutrymmen hoppas Oriol Casas Cancer att cykelparkeringsprojektet kan bli en förebild för andra städer världen över – och allt börjar med att göra en cykelvänlig infrastruktur till en del av stadsbilden.
”Cykelparkeringar, broar och så vidare bidrar till en hållbar, hälsosam och beboelig miljö, och har ett positivt inflytande på mobilitet, trafikstockningar, hälsa och den lokala ekonomin”, säger Oriol. ”Genom att ge cyklister tillgång till en säker och bekväm förvaringsplats bidrar vår parkering till att främja cykling som ett hållbart och hälsosamt transportmedel. Det leder till mindre biltrafik och förbättrad trafiksäkerhet för alla trafikanter, och till en minskning av koldioxidutsläppen och luftföroreningarna.”
Enligt Oriol Casas Cancer behöver projekt som wUrcks undervattensparkering för cyklar bli en del av ett större samtal om kultur.
”Det börjar med att förändra det kulturella synsättet i det specifika samhälle som stadens invånare lever i”, säger han. ”I vissa städer används cykeln bara för rekreation. I länder som Nederländerna används cykeln även som huvudsakligt transportsystem, eller för att ta sig till kollektivtrafiken.”
Hur ändrar vi det här synsättet? Enligt Oriol börjar det med stadsplanering.
”Det första steget är att sakta men säkert ersätta bilens utrymme med ett bra nätverk av cykelvägar som är väl anslutna till kollektivtrafik och parkeringsnav. Städerna måste satsa på det här nätverket i kombination med relativt billiga möjligheter till cykeldelning och säkra parkeringsmöjligheter”, säger han. ”Människor kommer att öka sin användning av de här hållbara transportsystemen om de är effektiva och bekväma.”
