Strävan efter att ta itu med klimatförändringarna genom att minska koldioxidutsläppen har fått byggbranschen att börja undersöka hur man kan minska byggverksamhetens inverkan på miljön. 

Det innebär bland annat att titta på vilka material man använder för att leverera ett projekt, och på hur den färdiga byggnaden fungerar på daglig basis. 

Det talas mycket om hur ”hälsosamma” byggnader har blivit för sina invånare, och hur detta välbefinnande säkerställs genom energieffektiv belysning, ventilation, uppvärmning och kylning.

Arkitekter berättar gärna om sina designers miljömeriter och betonar hållbarhetsegenskaper som har bekräftats genom ackrediteringstjänster som BREEAM, som lanserades i Storbritannien av Building Research Establishment 1990, och det amerikanska betygssystemet för gröna byggnader LEED, som skapades i början av 1990-talet genom US Green Building Council. 

Byggbranschens ”koldioxidnota” 

Hälsa och välbefinnande är viktiga faktorer för en byggnads boende, men den sammanlagda ”notan” för dess koldioxidutsläpp kan inte skiljas från debatten om själva byggverksamhetens bidrag till utsläppen.

De driftsmässiga koldioxidutsläppen – de som härstammar från den energi som krävs för att skapa ett fungerande kontor eller hem – utgör huvuddelen av utsläppen från den byggda miljön (omkring 28 % av de totala utsläppen globalt). Samtidigt är ytterligare 11 % resultatet av inbäddad koldioxid, det vill säga sådan som är förknippad med de material som används för att bygga en byggnad. 

Att ta itu med en byggnads driftsmässiga koldioxidutsläpp är helt klart prioriteten, men den inbäddade koldioxiden är också en viktig fråga.  

Vad är inbäddad koldioxid? 

Enligt World Green Building Council (WGBC) är inbäddade koldioxidutsläpp sådana som är kopplade till de material och byggprocesser som används genom byggnadens eller infrastrukturens hela livscykel.  

WGBC säger att inbäddad koldioxid omfattar råvaruutvinning, transport till tillverkaren, tillverkning, transport till byggarbetsplatsen, byggande, användning (till exempel karbonatisering, men undantaget de driftsmässiga koldioxidutsläppen), underhåll, reparationer, ersättning och renovering, rivning, transport till avfallshantering, avfallshantering och sluthantering. 

UK Green Building Council (UKGBC) ser på saken på ett liknande sätt och håller med sina kollegor på WGBC om att det i vissa fall också kan omfatta underhåll, ersättning, rivning, bortskaffande och aspekter som rör sluthanteringen av de material och system som ingår i tillgången.  

Mäta totalen 

Vi vet alltså vad det är. Men hur räknar vi på det? Enligt brittiska Institution of Structural Engineers (ISE) mäter man inbäddad koldioxid genom att multiplicera kvantiteten av varje material eller produkt med en koldioxidfaktor, som normalt mäts som ungefärlig kg CO₂ per kg material, för varje livscykel – från det inledande byggnadsarbetet till och med färdigställandet – som övervägs. 

Materialkvantiteterna kan beräknas på olika sätt beroende på vilket stadium i designprocessen man befinner sig i och vilka verktyg som är tillgängliga för ingenjören, säger ISE. Om man vill utföra sådana beräkningar behöver man vara bekant med livscykelstadierna enligt två standarder: BS EN 15978 (2011) och BS EN 15804 (2019), som används för att fastställa mängden koldioxid som släpps ut i de olika stadierna av ett materials eller en produkts livscykel. 

Enligt ISE är det viktigast att räkna på den inbäddade koldioxiden under de tidiga designstadierna. ”Det är mycket viktigt att man har tid och möjlighet att göra ändringar när man har utfört sin bedömning av inbäddad koldioxid”, tillägger de. 

Minska den inbäddade koldioxiden i byggbranschen 

Vad kan man göra för att minska byggnadernas inbäddade koldioxid? American Institute of Architects (AIA) föreslår tio metoder som kan vara till hjälp: 

1. Återanvänd byggnader istället för att bygga nya. Enligt AIA kan renovering och återanvändning spara mellan 50 % och 75 % av de inbäddade koldioxidutsläppen jämfört med att bygga en ny byggnad. 

2. Specificera betong med låga koldioxidutsläpp.

3. Begränsa användningen av koldioxidintensiva material som aluminium och plast.

4. Välj alternativ med lägre koldioxidutsläpp, till exempel trä istället för stål. 

5. Använd material som binder koldioxid, till exempel trä eller halm.  

6. Återanvänd material när det är möjligt. 

7. Använd material med en stor andel återvunnet innehåll.

8. Maximera byggnadseffektiviteten.

9. Använd färre ytmaterial – med smart design kan man få ett snyggt men ändå koldioxidsnålt resultat. 

10. Minimera avfallet. 

Strävan efter en framtid med nollutsläpp av koldioxid 

Det finns mycket kvar att göra när det gäller att ta itu med utsläppen, i synnerhet de som orsakas av byggnadsmaterialens inbäddade koldioxid. Byggbranschen måste bli mindre beroende av koldioxidintensiva material, och målen är tuffa. Men utan tuffa mål blir inte mycket gjort. 

Senast 2030 vill WGBC att alla nya byggnader, all infrastruktur och alla renoveringar har minst 40 % mindre inbäddad koldioxid med en avsevärd initial koldioxidminskning, och att alla nya byggnader har ett nettonollutsläpp vid drift.  

WGBC går ännu längre och säger att 2050 kommer nya byggnader, infrastruktur och renoveringar att ha nettonollutsläpp av inbäddad koldioxid, och alla byggnader – inklusive de befintliga – måste vid det laget ha nettonollutsläpp vid drift. 

Insatserna är höga, men vinsterna är betydande. Enligt UKGBC erbjuder åtgärdande av den inbäddade koldioxiden ”en attraktiv engångsmöjlighet att göra en betydande besparing på kortare tid”. De säger också att man genom att ta hänsyn till inbäddad koldioxid redan på designstadiet av ett projekt ”kan bidra till större resurseffektivitet.” 

Intressenter överallt i byggbranschen kommer att göra allt de kan för att se till att sådana effektivitetsvinster förverkligas.