Videoproduktion av Justin Gaar

”Mina damer och herrar – här kommer tjejen”, säger Lashanna Lintamo, som håller en något ostadig smartphonekamera medan bullret från en byggarbetsplats dånar i bakgrunden.

Lashanna har på sig mörka solglasögon, vit hjälm, tröjor i flera lager och säkerhetsväst. Hon har ett tjockt lager av hårt lindade dreadlocks som vilar runt axlarna. Hon använder sin korta rast under arbetet som svetsare till att svara på en fråga från sin YouTube-publik. Det är en fråga som har kommit att definiera en stor del av hennes liv:

Borde kvinnor bli svetsare?   

”Tjejer, ni kommer inte bara att få svetsa där ute”, säger Lashanna i videon, och bryter ut i ett stort, energiskt leende. ”Ni kommer att få sätta upp balkar, okej? Ni kommer att lägga ner rör. Ni kommer att installera I-balkar. Ni kommer att få göra alla möjliga saker.”

”Ge er inte bara ut och fokusera på att vara duktiga svetsare”, tillägger Lashanna som avslutning på den en minut och tjugotvå sekunder långa videon. ”Där ute måste ni vara beredda på att vara lika tuffa som killarna, okej?”

I en annan video på sin kanal The Fashion Welder talar Lashanna in i kameran medan hennes drygt nittioåriga farfar står böjd över ett trästycke som han håller på att bygga med. ”Ännu en dag här ute med farfar”, säger Lashanna till publiken. ”Det är härifrån som jag har fått mina hantverkskunskaper.”

Lashanna Lintamos YouTube-kanal har en ganska blygsam räckvidd om man ser till konventionella mätetal. Det kan hända att hennes cirka 400 prenumeranter inte är så många ur ett större perspektiv på internet, men hennes innehåll om svetsning, mode, kultur, matlagning och spiritualitet är utan tvivel mäktigt.

Som bevis kan man ta de kommentarer som hennes videor får.

”Jag ska snart börja min svetsutbildning … JAG ÄR SÅ NERVÖS. DU ÄR BÄST”, lyder en kommentar. ”Vi behöver fler som du, tjejen”, skriver en annan och lägger till en emoji med en stark arm och en med ett hjärta.

Lashanna Lintamo är en ovanlig syn i byggbranschen: en svart, kvinnlig svetsare och järnarbetare. Hon säger att hennes närvaro på sociala medier, som också omfattar Facebook och Instagram, syftar till att inspirera andra kvinnor att överväga yrket. Hon vill också visa upp och göra reklam för sina större planer och ambitioner.

Hon håller till exempel på med mediaprojekt tillsammans med andra svarta svetsare, en kommande klädkollektion, en mediaplattform för svarta kreatörer, dagbarnvård i hemmet och ett lärlingsprogram som hon ska starta i Etiopien.

”Det är mycket, men det håller mig igång”, säger Lashanna, som också är gift och har en son på fyra år. ”Jag är entreprenör. Jag är frilansare. Det är det jag sysslar med.”

En familjeangelägenhet

Svetsning är inte bara en karriär för Lashanna – hon har det i blodet.

Hennes farfarsfar var smedsvetsare under slavtiden. Hennes mormorsmor byggde och svetsade fartyg på hemmafronten under andra världskriget.

”Jag demonterade och svetsade samma fartyg på Mare Island i Vallejo i Kalifornien”, säger Lashanna. ”Hon byggde dem, och jag plockade ner dem.”

Lashannas farfar är också självlärd svetsare.

Lashanna berättar att hon kom i kontakt med hantverket för första gången vid ungefär tre års ålder, då hon brukade hänga med sin farfar medan han svetsade. Hennes tidigaste minne är att en liten eldsvåda bröt ut en gång medan hennes farfar jobbade.

”Jag sprang och hämtade vattenslangen och släckte elden”, säger Lashanna. ”Jag var bara en liten flicka som lekte med vattnet. Men när han lyfte upp sin huva tyckte han bara att det såg så kul ut. Han kallar mig Vesslan. ’Vesslan, vad gör du?’, sa han. Jag svarade: ’Jag är brandman, farfar.’ Den historien brukar han ofta berätta.” 

Lashanna gick high school i Sacramento-området, och när hon gick ur skolan förvandlades byggarbete från ett passivt barndomsintresse till en seriös karriärväg för henne. ”Min farfar, min farbror och min pappa – de tog tag i mig och sa: ’Hördu, marknaden håller på att förändras. Du behöver ett hantverk’.”

Lashanna anmälde sig till ett lärlingsprogram – Cypress Mandela Training Center Inc. – i närliggande Oakland. Hon tog examen på sex månader. ”De gav oss intensiva uppgifter, olika typer av träning”, säger Lashanna. ”Det gav oss våra första erfarenheter.”

Liksom de flesta som hoppas ta sig in i byggbranschen sökte Lashanna efter lärlingsutbildningen en lokal fackförening att gå med i. Hon lyckades komma in på Local 342 Plumbers & Pipefitters i Concord i Kalifornien. Hon var en av bara ett fåtal som klarade deras tuffa examens- och intervjuprocess.

Hennes första projekt var kollektivtrafikstationen Dublin BART, där hon bröt gjutjärn för projektets förman. ”Oj, oj, oj. Det var så tungt, och det var så hett”, säger Lashanna. ”Det var verkligen hemskt, men det var då som jag fick chansen att se hur verklig industriell spänningssvetsning gick till.”

Den erfarenheten inspirerade Lashanna att satsa på branschen på allvar. Hennes nästa jobb, på ett lokalt Chevron-raffinaderi, gav henne möjlighet att se på medan erfarna svetsare arbetade. ”De tog mig under sina vingar och jag fick möjlighet att studera arbetet på nära håll”, säger Lashanna. ”Jag tillbringade många timmar med att observera veteranerna medan de jobbade med underhåll på raffinaderiet. Det var då som jag verkligen började komma in i det och studera det.” 

Som en del av sina studier gick hon en enterminskurs på Yuba College, som ligger ungefär sju mil norr om Sacramento. Efter examen gav sig Lashanna ut på fältet som svetsare, och valde till sist att fortsätta som frilansare istället för att bli anställd och gå med i ett fack. ”Jag ville inte vara begränsad”, säger hon. ”Jag är helt enkelt en äventyrlig person.”  

Det fanns också ett annat skäl till att Lashanna inte ville gå med i ett förbund.  

Vanligtvis var hon den enda svarta kvinnan på byggarbetsplatsen, och hon säger att hon ofta utsattes för trakasserier. ”Ibland när man är ute på fältet blir man bara så trött på att bråka och bli kritiserad och nedtryckt”, säger Lashanna. ”Man tröttnar på att gråta över att man inte betraktas som en jämlike av andra, så jag gav mig ut som frilanssvetsare.” 

”Det är tufft att vara kvinna, särskilt svart kvinna, i den här branschen”, fortsätter Lashanna. ”Vi är väldigt få, och måste jobba hårdare – i synnerhet när vi konkurrerar mot en del storväxta killar där ute, eller sådana som redan känner någon på insidan och har personliga kontakter.” 

Undanröja hinder  

Lashanna Lintamo knöt egna kontakter på ett sätt som skulle få de flesta andra i hennes ålder att känna sig obekväma.  

”Någon frågade mig härom dagen: ’Hur skaffar du egentligen de här jobben? Hur säljer du dig som svetsare och får dem att tro på dig?’”, säger Lashanna. ”Jag sa bara till henne: ’Tjejen, du måste bara kliva fram och ta det.’”

Så det är vad hon har gjort.

”Jag tog reda på vem som var chef – vem sitter på makten? Vem är det som fattar besluten?”, säger Lashanna.

”Jag har gått in på kontoret och frågat efter den personen. Det gör jag för att i telefon blir man avvisad. Man får inte ens en chans. Om jag går dit själv får jag en chans att riva ner muren. Jag får en chans till ögonkontakt när jag kommer, ser dem i ögonen och sträcker ut handen för ett fast handslag. Jag presenterar mig själv, för när de har både ett ansikte och ett namn kommer de inte att glömma dig.”

Lashanna Lintamos säljtaktik är enkel.

”När börjar nästa jobb? Jag har grejerna i bilen, jag är redo att köra. Jag har bensin i tanken. Låt oss göra det här, för jag vet att jag kommer att ge ert företag ett lyft.”

Den här inställningen har hjälpt Lashanna att få svetsjobb inom allt från lyxbostäder till hotell och kyrkor. Att vara den enda svarta kvinnan på de flesta jobb är dock fortfarande svårt.

”Det är den här kampen jag har på min resa som svetsare”, säger hon. ”Det var därför som jag blev frilansare – eftersom jag inte hade något team. Jag blev hela tiden ensam, skuffad åt sidan, nedtrampad och utnyttjad.”

”Från betalningen, de ojämlika lönerna och orättvisorna till sexism, trakasserier och rasism – allt det tär på en”, tillägger Lashanna. ”Det har jag fått kämpa med hela livet.”

Sådana orättvisor har dock inte hindrat Lashanna från att bli en efterfrågad svetsare. Hon säger att hennes meriter och envisa, outtröttliga nätverkande har gjort att hon har kunnat få jobb som hon annars inte skulle ha kommit i fråga för. Hon säger också att hon är tacksam för att ha fått kontakt med så många mentorer längs vägen, som har hjälpt henne framåt i karriären.

Större ambitioner

Lashanna är orubblig i sin övertygelse om att fler kvinnor – i synnerhet svarta kvinnor – borde följa i hennes spår och bli hantverkare. ”Den stora hemligheten är att det är vi som tjänar pengar”, säger hon. ”Folk kan tjäna 75 eller 65 eller 100 dollar i timmen, och det pratar man inte om, det är ingenting som lärs ut i skolan.”

Att lära sig ett hantverk handlar dessutom inte bara om yrkeslivet. Det är en kunskap som kan användas i vardagen. ”Det är livsviktigt”, säger Lashanna. ”Jag uppmuntrar alla att börja med ett hantverk, så att du vet hur man gör någonting viktigt i livet.”

Svetsningen har enligt Lashanna varit mer än bara ett yrke – eller ens bara en karriär. Den har varit en livsstil och en väg till hennes satsning på djupare och mer meningsfulla ambitioner. Lashanna berättar att svetsningen har fått henne att inse att hon kan bygga, och göra, vad som helst.

”När man går tillbaka och tittar på sitt arbete är det en fantastisk känsla”, säger hon. ”Ibland går man igenom ett helvete när man bygger. Det kan vara väldigt tufft och utmanande, både fysiskt och psykiskt. Men det är så givande att titta på något som man har byggt och säga: ’Det där har du gjort. Du.’”